Ny läkare, nytt hopp

Har nu träffat min nya psykiatriker. Besöket började inte så lovande, hon var 15 minuter försenad och innan läkaren eller den man skall träffa kommer är man fast i ett väldigt slamrigt väntrum, mycket öppna ytor och grejer som gör att varje gång någon kommit in genom de automatiska dörrarna en trappa ner. Fortplantar sig smällen när de far igen upp genom byggnaden. Det var lunch på närliggande avdelning med slamrande matvvagnar i hissen som också var precis brevid.
Jag var med andra ord i upplösningstillstånd innan mötet ens börjat.
Läkaren visade sig dock vara en klippa, jag var ganska negativ från början. Först fick L sköta pratandet helt själv. Sen började jag med korthuggna kommentarer via L. För att sen faktiskt orka med att prata själv.
Vi hade tydligen träffats när jag var inlagd 2002 för insättning av Ritalina. Hon kom ihåg mig, jag kom inte ihåg henne.
Hon visade sig vara insatt i NPF, intresserad, engagerad och en bra lyssnare. Allt som min förra läkare inte var.
Jag har höjt Concerta dosen, fått löfte att få prova att dra ner på Zoloft.
Dessutom när jag berättat om mina svårigheter när jag provade Circadin erbjöd hon sig genast att skriva en licensansökan för Melatonin. Ämnet kom upp eftersom Circadin fortfarande stod bland mina mediciner.
Hon har gjort detta innan och var mycket positivt inställd.

Den 10/11 kl 8:30 har jag tid för introduktionsmöte på Habiliteringen där jag ska träffa en kurator och en sjukgymnast för introduktion samt prata om hur den fortsatta kontakten ska se ut och vilken hjälp jag kan behöva.

Jag har blivit beviljad boendestöd de skall komma hit för ett första möte den 3/11.
Håll tummarna att det inte blir så dyrt att inte vår ekonomi håller för det.

Idag är jag väldigt, väldigt trött eftersom min lediga vilodag igår åts upp av läkarbesök och shopping, så idag var jag tvungen att stanna hemma för att ha en chans att hålla i längden.

Vilar, twittrar, skall snart diska och fixa lite i köket, inte lämna lägenheten idag.

Farväl till psykiatrin

Har nu gjort avslut med min psykiatriker. Eller L fick göra det för jag orkar inte prata med den hopplösa människan.
Hon förstod inte varför jag skulle göras avslut. L berättade att jag hade en tid hos Habs läkare. Hon förtydligade ny diagnos Autism tillhör habiliteringen nu. Varpå HLP förvirrat frågar ”Finns det läkare där?”
Nej, naturligtvis inte jag bara fick en läkartid ändå! Den 1/7 kl 8:30 har jag tid hos läkare i Eskilstuna! Hepp tur att man inte behöver åka dit varje gång.
Jag har nu fått det Neuropsykiatriska utlåtandet med posten. Till skillnad från min förra utredning handlar det här om en person jag känner igen, jag kan känna att det är faktiskt mig det handlar om. Den förra kändes som den beskrev en främling. Den beskriver både mina svårigheter och mina styrkor och där finns även mina resultat på de tester jag igenom.

Mest för skojs skull tänker jag skriva ner en del här.

ASRS(Adult ADHD Self-Report) Del A 6/6 Ouppmärksamhet 28/36 Hyperaktivitet/impulsivitet 19/36
WURS Självskattning (Wender Utah Rating Scale) 58 poäng
Ritvo Autism-Asperger’s Diagnostic Scale (RAADS) 171 poäng
Screening för autistiska personlighetsdrag (AQ) 47/50

Deweys sociala berättelser: Den tyckte jag var urknepig som jag skrev innan var så stolt över mina 17.06/24 och trodde att det var NT poäng men fick sedan reda på att cut-off poängen för autism/asperger var 19.34

Baron-Cohens Empatiseringsförmåga som jag gjorde på datorn 11/80 NT-kvinnor ligger i genomsnitt på 47 poäng och gruppen med Aspergers ligger i snitt runt 20 poäng.

WAIS IV låg jag bra till på i allting från genomsnittet till klart över genomsnitter utom när det gällde snabbhet. Sämst var jag på den del som avser att mäta bearbetningshastighet sam perceptuell och visomotorisk snabbhet där jag presterade klart under genomsnittet. Jag kämpade verkligen med det. Blev lite irriterad på psykologen i början av testet för han ritade på mitt papper! Vilket jag väl hade kunnat acceptera om han inte ritat en slarvig figur som inte ens stämde!

Rapport om utredning!

Hur sakta tiden än går, så går den trots allt. Äntligen blev det dags för min efterlängtade utredning.
Vi gav oss iväg på morgonen den 16:e maj. Tyvärr blev starten inte helt lyckad.
När vi närmar oss målet och ligger där i kryptrafiken i mittfilen på en trefilig motorväg börjar det plötsligt ryka våldsamt från motothuven. L hoppar snabbt ut och öppnar motorhuven. Jag vill också bege mig ut. Men inser att jag dels inte kan göra något. Dels inte skulle klara av att stå mitt i trafiken och det antar inte blir ett dugg lättare om jag går ut och blir påkörd.
Det kom snabbt hjälp från vägassistans (de måste ha varit i närheten) som ringde efter en gratis bärgare som bogserade oss till närmsta bensinstation. Efter en del om och men nådde vi till slut vårt mål Cereb AB.

Där träffade vi en psykolog som ställde frågor till mig om hur mitt liv gestaltat sig fram till idag. Jag fick snabbt ett gott förtroende för honom och kunde känna mig avslappnad.
Jag fick göra halva WAIS IV. Det var intressant även om det blev så svårt i slutet att jag började fundera på om jag nog inte var lite korkad ändå. Varje del var dessutom oerhört långdragen. Vilket psykologen senare förklarade för mig berodde på att det helt enkelt gick så bra för mig. Efter ett tag började jag krokna och vi kom fram till att jag skulle göra resten nästa dag. Han var förvånad att ingen funderat på om jag har Asperger innan och konstaterade att just då lutade det åt antingen Asperger eller Autismliknande tillstånd. Sen åkte vi hem eftersom vi insett att bilen helt enkelt inte klarat kryptrafiken på grund av en trasig fläkt. Eller vi insåg inte helt vi körde den till verkstad och fick reda på det där.

Nästa dag hade vi en annan bil som lyckligtvis inte kokade, vi blev lite sena eftersom kryptrafiken var ännu värre.
Den dagen gjorde jag resten av WAIS IV, ADNOS, Empatiteringstest, Instrumentell kommunikation och mentalisering. Svarade på fler frågor. Sen hade vi lämnat in alla dessa papper som jag skrivit om innan.
Sen åkte vi hem igen.

På den tredje dagen uppstod vi dock inte från de döda eller så men däremot åkte vi till Stockholm igen. Först träffade vi en läkare som också var väldigt bra, han hade pratat med psykologen och kollat på papprena och så. Han ställde en del kompletterande frågor. Till slut började jag bli lite nervig och förvirrad när han pratade en massa ångest och sånt.

Då lämnade han det så länge och kom fram till själva diagnosen som blev inte Aspergers syndrom som vi trott, men nära nog Autistiskt Syndrom eller det som i dagligt tal kallas autism. Samma som min bror har minus begåvningshandikapp då.
Fortfarande AHDH diagnos men den ses som det sekundära problemet.

De kommer att skicka sitt utlåtande till Habiliteringen här i Nyköping inom två veckor. Sen kommer jag att ”tillhöra” Habiliteringen och inte psykiatrin.

Jag hade tankar åt autismhållet innan men av någon anledning tänkt bort det.

Vi träffase psykologen igen som berättade om resultatet från testerna de pekade alla åt samma håll. Ingen av dem verkade det minsta tveksamma i sin diagnos. Jag är glad men omtumlad, äntligen en diagnos jag känner igen mig i. Men att det skulle ta alla dessa år att komma hit!

Tänker skriva om resultaten i nästa post, men jag vet inte var de är just nu!

Papper i mängder

Nu har jag fått kallelsen till Cereb AB på papper tillsammans med femtielva papper som skall fyllas i samt mer exakta tider
dag 1: 9:00-17:00 dag 2: 9:00-17:00 dag 3: 8:30-10:30

Jag har fyllt i ”Screening för autisiska personlighetsdrag” och håller på att fylla i resten lite pö om pö-
Håller mest på med RAADS just nu men det är inte helt lätt.
”Jag tycker det är svårt att förstå vad vissa fraser betyder, som till exempel ‘Stockholm i mitt hjärta’ både ja och nej, jag har lärt mig genom åren men irriterar mig ofta på liknade uttryck då jag finner dem ologiska.

”Det blir väldigt rörigt för mig om någon avbryter mig när jag talar om något jag är väldigt intresserad av”
Här fick jag stryka över från när och framåt innan jag svarade ja på den frågan.

Wender Utah Rating Scale är annu svårare
Kommer det att tro att jag inte kan fylla i formulär om jag svarar sanningsenligt att jag var rastlös, räddhågsen, ouppmärksam, hade kort stubin, envis, viljestarl OCH blyg och känslig?

och hur svarar man på frågan
”Jag var rätt bra på att läsa men tyckte aldrig att det var roligt”
När man var bra på att läsa och älskade att läsa. Faktiskt til den grad att man gjorde det på lektionstid istället för att lyssna på den tråkiga läraren?

Hur vet man om man var duktig när man större delen av skoltiden var så ointresserad av undervisningen att man inte ens försökte tillgodogöra sig den?

Idag hjälpte jag en lärare med diverse datorproblem hon är speciallärare och jobbar på särskolan har tidigare jobbat på Habiliteringen när jag plötsligt kände ett behov av att prata lite mer personligt.
Så jag berättade att jag skulle på utredning i maj.
Hennes första fråga efter ha kollat att det var OK för henne att fråga att ämnet inte var för känsligt var.
”Har du Asperger?”
”Nja sa jag, jag skall på utredning”
Sen hade vi ett väldigt givande samtal och det var underbart att inte försöka verka normal för en stund.
Hon förstod också varför utredningen var viktig för mig och konstaterade att ”om du har Asperger eller högfungerande autism som jag tror har du ju rätt till annan hjälp”
Jag är så glad att jag fick för mig att berätta om utredningen.

Äntligen ett datum!

Eller tre datum faktiskt om man skall vara lite petig! Kära Syster ringde mig för en stund sen för berätta att hon pratat med Cereb AB igen och jag har tre tider! 16, 17 & 18 Maj klockan 9:00 de två första dagarna och klockan 13:00 den sista dagen.

Det är visserligen mer än en månad kvar men att äntligen ha en tidsplan för när utredningen blir av känns fantastiskt.

Vi får försöka hitta någonstans att sova i Stockholm de nätterna för att åka fram och tillbaka från Nyköping blir rätt träligt.
Kanske åka upp redan på söndagen för att slippa gå upp i svinottan på måndagen samt hitta någon som kan titta till Eskarina och Isis som inte alls gillar att vara ensamma så länge.

Jag är så glad, jag vet inte vad resultatet blir men hoppas på något som gör att jag slipper att vända mig till psykatrin igen som ärligt talat aldrig riktigt begripit sig på mig.

Är på jobbet så det får bli en kort post, kunde dock inte vänta för jag är så glad!

Livet går vidare

Ja alltså något ämne måste man ju ha och uppdatering blir lite tjatigt i längden. Orden kom tillbaka efter någon dag, vilket var en lätttnad. Alltid lättare att kunna prata även om jag ibland helst hade sluppit.
Jag har varit förkyld, lyssnat på Immanuel Brändemos mycket intressanta föreläsning. Jag rekommenderar den varmt.

Efteråt gick Syster och jag med Immanuel på Thai restaurang och hade väldigt trevligt.
Jag laddade för dagen typ från samma stund jag fick reda på han skulle komma till Nyköping och var därför extremt laddad och även väldigt nervös över att göra pannkaka av alltihop, men det gick mestadels bra.
När jag ett tag fick panik över att ha babblat iväg en massa och kände mig stressad över detta. Kunde jag gå iväg till närmsta badrum, bryta ihop en stund, samla ihop och göra ett nytt försök.
Immanuel är lika trevlig i verkligheten som på bloggen!

Nu är jag tillbaka på mitt OSA på skolan, det går riktigt bra även om det är slitsamt med alla människor och intryck.
Jag har fått gå ner till 75% för jag behöver en ledig dag mitt i veckan för att inte gå sönder.

Jag är uppskattad och accepterad på ett sätt som jag inte är van vid, jag är ovanligt pratsam mot jag brukar vara i blandat sällskap.

Jag kommenterar en hel del saker jag finner lite udda även om jag inte är säker på om folk förstår att jag verkligen undrar och inte försöker vara lustig.

Var på lasarettet idag för att förbereda för att göra något åt mina långa, rikliga smärtsamma menstruationer.
Det var en intressant förmiddag, vi träffade läkare, narkosläkare och diverse andra.
Det första som hände var att en sjuksköterska skulle ta EKG hon kollade mitt personnummer, knappade in det, kollade och dubbelkollade igen. Jag blev lite fundersam över det hela tills hon förklarade ”du går in bra, men du står som man!”

Jag vet inte riktigt hur det gick till och om det innebär att att Kvinnokliniken har något vajsing eller om det är något mer omfattande.

Först var jag mest road, sen tänkte jag en stund till och funderade på att om jag varit MTF hade jag antagligen inte tyckt det var så himla lustigt. Sen funderade jag på det en stund och kom fram till följande.

Om jag hade varit det hade jag kommit ganska långt. Kvinnligt namn, kvinnliga kroppsdelar samt kvinnligt personnummer (slutar på 06) så min reaktion hade nog helt berott på dagsformen.

Uppdatering, yay!

Sitter och tittar på seminarium från Pride festivalen.
Mycket intressanta, jag känner plötsligt att jag skulle nog vilja gå på Pride trots allt, inte i själva tåget det verkar för folkrikt och stojigt för mig, men på seminarium.
Jag har funderat på det innan och känner starkt att jag skulle vilja ha en ”hjälpare” om det nu skulle kallas assistent eller ledsagare eller vad vet jag inte.
Någon att ha med mig för att kunna deltaga i sammanhang med mycket folk. Någon som hjälpte mig att förflytta mig i folkmassor utan att få panik, som hjälpte mig att hitta rätt och hjälpte mig att få något att veganskt att fika i pauserna i stället för att bara stå överväldigad i ett hörn. Som helt enkelt hjälpte mig att fungera och kunna vara delaktig på ett sätt jag inte reder ut själv.

Just nu har jag ett OSA på en låg- och mellanstadieskola, just nu är det på 75%
Läste Trollhares biverkningar av att ha ett jobb, tyvärr har jag inte helt samma resultat.

# Jag har fått en dygnsrytm. Jag går och lägger mig flera timmar innan soluppgången, och vaknar utsövd.
Jag går visserligen upp på morgonen men misslyckas ändå att gå och lägga mig i rimlig tid, vilket innebär att jag ofta är så trött att det gör fysiskt ont eller jag vinglar runt som värsta fylleristen – trots att jag är spik nykter.

# Jag har fått en måltidsrytm. Jag äter tre mål mat om dagen, på ungefär samma tider varje dag.
Jag äter åtminstone lunch någorlunda, och fika förresten vid 10 tiden, frukt och kaffe. Men jag är fortfarande dålig på att komma ihåg övriga mål eller att äta på helgerna. Fast mitt intag av frukt och kaffe har mångdubblats i alla fall.

Fast det ger mig en något bättre struktur, det är en helt annan skillnad på vardag och helg nuförtiden.
Jag känner mig behövd och nyttig, jag vet att jag kommer att få en lön (jag har minsann 98,82 kr/h) även om jag såklart måste bråka lite mer med Försäkringskassan som har sina egna idéer om saker och ting. *sucka*

Det går trögt med ny utredning men det verkar som jag kommer att kunna söka mig till ett annat landsting, vilket skulle vara guld eftersom jag behöver den så väl. Jag blir desperat av psykatrin som inte förstår mina svårigheter och bara vill pracka på mig nya mediciner, att få berätta om sina svårigheter med någon som har rätt kompetens kommer att kännas underbart bara det.

Total oförmåga att hitta någonting

Just nu är det bara katterna och jag hemma. Kära Syster är nere hos sin biologiska mamma tillsammans med sina två biologska systrar och tar farväl av sin högt älskade styvpappa som är döende i njursvikt.
Jag skulle egentligen ha satt över pengar till Syster för att hon skall kunna köpa sig lite mat eftersom föräldrarnas ansträngda ekonomi är extra ansträng på grund av utgifter de själva fått stå för i samband med de extrabehov pappan har eftersom han inte är boende på någon form av äldreboende utan bor hemma. I alla fall det innebär att de inte har råd att hålla tre vuxna till med mat. Vi har pengarna på mitt konto men jag hittar inte lösenordsdosan till internetbanken. Sen skulle jag ordna en iPod eftersom Systers behöver lagas och jag ändå behöver en ny och just nu är hon i akut behov att kunna skärma av med musik. Men jag hittar inte min plånbok med ONOFF kort och legitimation. Jag såg mitt EU-pass för bara en stund sedan, men trodde då att jag skulle hitta min plånbok och har nu lyckats förlägga det igen och lyckas inte hitta eländet igen trots idoga försök. Det kan dessutom ta flera veckor och hittar jag inte min plånbok kan jag alltså inte köpa mat eller något annat. Nu har vi visserligen en hel del mat hemma men saker som smörgåsmargarin har redan tagit slut och jag antar att det är fler saker som jag skulle behöva som kommer att ta slut.
Jag har dessutom tappat bort min trådlösa mus tur att datorn har touchpad.

Det driver mig till vansinne och tårar denna totala oförmåga att hålla reda på någonting! Jag har provat alla möjliga råd som att alltid lägga saker på samma ställe, det fungerar ett tag men sen misslyckas jag med att komma ihåg att lägga det på rätt ställe. Sen uppstår problemet att eftersom jag då vant mig vid att saken alltid skall ligga på ett visst ställe kan jag inte för mitt liv lista ut vart den har hamnat istället.

Hoppande tankar

Hördu hjärnan, vad sysslar du med? Först när du plockade fram ”Borgmästar Munthe” när jag försökte fylla i en rad i korsordet med ledtråden ”Karl XII:s jycke” tänkte jag att den kanske nämns där eller nåt men det enda djuret jag hittar i texten är Munthes häst Brunte. Sen försökte du med ”på havets, vågade, vågade, min blick jag sågade, sågade och ner djupet en fisk jag så och det var du, hahaha och det var du”
Nu går texten antagligen inte riktigt så utan du har antagligen fyllt ut med vad du tyckte passade in.
Men vad pysslar du med? Försöker du väcka mig ur mitt negativa, självömkande, negativa och allmänt blähiga tillstånd genom att spela barnsånger för mig? Varför? Kan du inte försöka hitta någon i så fall i lådan med blandad minnen där hela texten är med? Lösryckta textrader som är generöst utfyllda med gissningar och hittepå blir lite trista efter ett tag.

Just det med minneshantering verkar förresten vara en sak som markant skiljer sig mellan Syster och mig. När hon lär sig nya saker och tar in ny information lägger hon det tillsammans med andra kunskaper och erfarenheter hon redan har i huvudet så att hon lätt kan hitta det sen och dessutom annat som relaterar till det nya. Medan jag tycks ha några stora lådor i huvudet där jag glatt slänger alla nya kunskaper och erfarenheter huller om buller, alla lådorna är märkta ”bra att ha” och sen när jag skall försöka hitta det igen, så finns det ju där fortfarande, mitt minne är inte så usligt som jag alltid trott.
utan det är bara det att på grund av min minneshantering så hittar jag ingenting och då hjälper det inte att minnas saker.
När jag skall ta fram saker ur minnet får jag alltså rota igenom dessa lådor där allting ligger, vilket visserligen kan vara ganska intressant men inte särskilt effektivt.

Fått en tid med min psykiatriker på tisdag, känns inte alltför lönt, slöseri med både tid, pengar och energi att gå och ”prata” med någon som ändå aldrig lyssnar, hon sitter där, ler rart, nickar och ger sedan blankan tusan i vad jag säger. Börjar hon tjata om den utsatta risperdalen igen skriker jag, jag lovar. Varför kan hon inte acceptera att jag hade tvångshandlingar ett tag (intensiv handtvätt och kontrollerande av ytterdörren) jag tog tabletterna och besvären försvann.
Sen efter några besvärsfria år bad jag att få prova sätta ut dem, efter många om och men skedde detta och se det gick bra ändå, mina tvångshandlingar återkom inte. Allt frid och fröjd eller? Närå både hon och en annan läkare fortsätter att älta om det och vägrar att ta in att jag klarar mig utan dem att jag inte har problemet jag fick dem utskrivna för längre?

Jag är inte anti-psykatri, jag vill inte avskaffa psykvården, jag vill bara inte ha någon i närheten av mig för allt de verkar göra för mig är att förvärra saker och ting.

Väntan

Jag har fortfarande inte fått någost slags besked om hur länge utredningen skall dröja, bara att det står ”flera före mig i kön” och det var ju himla användbar information eller inte, hur många är flera? 2, 12, 25, 73?
Jag vill ju så klart att utredningen skall bli av snarast eftersom jag just nu inte kommer någonstans i livet, jag är rädd att om jag behöver vänta allt för länge till kommer jag att vara så nedgången att jag har svårt att dra nytta av hjälpen när den kommer. Jag förstår visst att de kan vara folk före mig i kön att jag kan behöva vänta, men snälla ge mig någon slags tidsplan, några slags hållpunkter i stället för att låta mig famla i mörkret så här.
Jag blir mer och mer uppgiven och mitt förtroende för vården blir bara mindre och mindre.

Läste Immanuels blogg om psykiatrienkäter och idag damp det ner en sådan i brevlådan adresserad till mig. Oh, happy day, vistelsen de frågar om var bedrövligt och mycket av bemötande likaså, nu skall jag ta fram en bra handvänlig penna och uttrycka detta i civilserade men direkta ordalag, oh joy!

Jag gråter en hel del, mer än vanligt eller jag skiljer på gråt och Gråt, vanlig gråt är när tårarna rinner ner för mina kinder och jag irriterat torkar bort dem och fortsätter med det jag gör, mina ögon verkar dras med något slags läckageproblem. Sen har vi Gråt det är när inte bara tårarna rinner utan man snyftar högljutt, kroppen skakar och man andas väldigt djupt och märkbart. Det gör jag inte lika ofta och helst bara i enrum.