ECT och uppgivenhet

För det mesta mår jag rätt bra efter ECT-behandling, de enda bieffekterna brukar vara trötthet från narkosen. Men ibland går det helt fel. Efter första gången vaknade jag och bara grät helt tröstlös. Men förtvivlan varade inte så länge den gången.
Jag fick behandling i tisdags, innan dess mådde jag rätt bra, det var en undehållsdos för att jag skulle fortsätta må bra. Tyvärr slog det fel, det är andra gången jag får den här reaktionen och jag har fått närmare 20 behandlingar eller nåt vid det här laget.
Det märktes direkt efter, det tog mig längre tid att komma helt ur narkosen och jag mår uppenbart sämre sen dess. Det är femte dagen nu. Jag känner mig nedstämd, depressionen känns som den djupnat igen, jag känner mig glädjelös, uppgiven, livsleda.
Har svårt både att äta och sova.
L berättade om hur jag var efter narkosen. Jag satt i rullstolen drack mitt kaffe och juicen men rörde inte mackan utan tittade bara omväxlande rakt fram och på L sa ingenting och höll på att somna där jag satt, i vanliga fall har vi med egen macka men upptäckte på morgonen att brödet var mögligt, så hade med mjölkfritt margarin.
Efter ett tag frågade ECT-Skötaren om jag ville ha en macka till ”Ja, tack men kan jag få en utan ost” det var därför jag inte åt, jag fick en utan ost som jag snällt åt eller snarare tryckte in hel i min lilla mun, var antagligen för jobbigt att lägga ner den emellan. Inget av detta minns jag utan har fått det återberättat. Nu ligger jag på min säng och mår allmänt kasst.
Lyckligtvis har jag tid hos Doktor A i morgon förmiddag och så länge ska jag väl klara mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s