Category Archives: framtid

Avdelning igen

Det hela slutade med att jag behövde läggas in igen. Dr A kom ner till psykakuten och skrev in mig. Jag las in den 20/11 och fick mitt vanliga rum det enda ensamrummet och de hade tydligen flyttat runt hela avdelningen för att uppnå detta, vilket var en lättnad har svårt att dela rum och att sova med andra i rummet.
I början kändes allt nattsvart, ständig hög ångestnivå, djup depression, destruktiva tankar. Ingen förbättring bara uppgivenhet och elände.
Igår hade jag ett samtal med Dr A i ungefär en timme, ECT har ju hjälpt på ett sätt innan men mot ångesten och knappt nuddat depressionen vilket inte är så det är tänkt.
Den 11/12 har jag ett möte med en läkare som är expert på ECT, han har heller aldrig hört talas om en sådan reaktion och vill därför prata med mig i hopp om att lära sig något nytt.
Dr A höjde min Ritalin från 40+40 mg till 50+40 mg (har nyligen höjt från 40+20 till 40+40) jag tog min morgonmedicin och inom två timmar kände jag mig mycket bättre ångesten hade sjunkit dramatiskt, jag hade en helt annan syn på framtiden än jag hade igår.
Fortsätter det likadant i morgon är det ingen tvekan att det är ritalinökningen. De har tagit blodtryck på mig två gånger som än så länge legat på 110/80 och 120/80 vilket är bra siffror!

Fortfarande skör som nattgammal is men nu börjar jag skönja ljuset, inga direkta framtidsplaner än att jag nu är intresserad av att ha en.

Rapport om utredning!

Hur sakta tiden än går, så går den trots allt. Äntligen blev det dags för min efterlängtade utredning.
Vi gav oss iväg på morgonen den 16:e maj. Tyvärr blev starten inte helt lyckad.
När vi närmar oss målet och ligger där i kryptrafiken i mittfilen på en trefilig motorväg börjar det plötsligt ryka våldsamt från motothuven. L hoppar snabbt ut och öppnar motorhuven. Jag vill också bege mig ut. Men inser att jag dels inte kan göra något. Dels inte skulle klara av att stå mitt i trafiken och det antar inte blir ett dugg lättare om jag går ut och blir påkörd.
Det kom snabbt hjälp från vägassistans (de måste ha varit i närheten) som ringde efter en gratis bärgare som bogserade oss till närmsta bensinstation. Efter en del om och men nådde vi till slut vårt mål Cereb AB.

Där träffade vi en psykolog som ställde frågor till mig om hur mitt liv gestaltat sig fram till idag. Jag fick snabbt ett gott förtroende för honom och kunde känna mig avslappnad.
Jag fick göra halva WAIS IV. Det var intressant även om det blev så svårt i slutet att jag började fundera på om jag nog inte var lite korkad ändå. Varje del var dessutom oerhört långdragen. Vilket psykologen senare förklarade för mig berodde på att det helt enkelt gick så bra för mig. Efter ett tag började jag krokna och vi kom fram till att jag skulle göra resten nästa dag. Han var förvånad att ingen funderat på om jag har Asperger innan och konstaterade att just då lutade det åt antingen Asperger eller Autismliknande tillstånd. Sen åkte vi hem eftersom vi insett att bilen helt enkelt inte klarat kryptrafiken på grund av en trasig fläkt. Eller vi insåg inte helt vi körde den till verkstad och fick reda på det där.

Nästa dag hade vi en annan bil som lyckligtvis inte kokade, vi blev lite sena eftersom kryptrafiken var ännu värre.
Den dagen gjorde jag resten av WAIS IV, ADNOS, Empatiteringstest, Instrumentell kommunikation och mentalisering. Svarade på fler frågor. Sen hade vi lämnat in alla dessa papper som jag skrivit om innan.
Sen åkte vi hem igen.

På den tredje dagen uppstod vi dock inte från de döda eller så men däremot åkte vi till Stockholm igen. Först träffade vi en läkare som också var väldigt bra, han hade pratat med psykologen och kollat på papprena och så. Han ställde en del kompletterande frågor. Till slut började jag bli lite nervig och förvirrad när han pratade en massa ångest och sånt.

Då lämnade han det så länge och kom fram till själva diagnosen som blev inte Aspergers syndrom som vi trott, men nära nog Autistiskt Syndrom eller det som i dagligt tal kallas autism. Samma som min bror har minus begåvningshandikapp då.
Fortfarande AHDH diagnos men den ses som det sekundära problemet.

De kommer att skicka sitt utlåtande till Habiliteringen här i Nyköping inom två veckor. Sen kommer jag att ”tillhöra” Habiliteringen och inte psykiatrin.

Jag hade tankar åt autismhållet innan men av någon anledning tänkt bort det.

Vi träffase psykologen igen som berättade om resultatet från testerna de pekade alla åt samma håll. Ingen av dem verkade det minsta tveksamma i sin diagnos. Jag är glad men omtumlad, äntligen en diagnos jag känner igen mig i. Men att det skulle ta alla dessa år att komma hit!

Tänker skriva om resultaten i nästa post, men jag vet inte var de är just nu!

Uppdatering, yay!

Sitter och tittar på seminarium från Pride festivalen.
Mycket intressanta, jag känner plötsligt att jag skulle nog vilja gå på Pride trots allt, inte i själva tåget det verkar för folkrikt och stojigt för mig, men på seminarium.
Jag har funderat på det innan och känner starkt att jag skulle vilja ha en ”hjälpare” om det nu skulle kallas assistent eller ledsagare eller vad vet jag inte.
Någon att ha med mig för att kunna deltaga i sammanhang med mycket folk. Någon som hjälpte mig att förflytta mig i folkmassor utan att få panik, som hjälpte mig att hitta rätt och hjälpte mig att få något att veganskt att fika i pauserna i stället för att bara stå överväldigad i ett hörn. Som helt enkelt hjälpte mig att fungera och kunna vara delaktig på ett sätt jag inte reder ut själv.

Just nu har jag ett OSA på en låg- och mellanstadieskola, just nu är det på 75%
Läste Trollhares biverkningar av att ha ett jobb, tyvärr har jag inte helt samma resultat.

# Jag har fått en dygnsrytm. Jag går och lägger mig flera timmar innan soluppgången, och vaknar utsövd.
Jag går visserligen upp på morgonen men misslyckas ändå att gå och lägga mig i rimlig tid, vilket innebär att jag ofta är så trött att det gör fysiskt ont eller jag vinglar runt som värsta fylleristen – trots att jag är spik nykter.

# Jag har fått en måltidsrytm. Jag äter tre mål mat om dagen, på ungefär samma tider varje dag.
Jag äter åtminstone lunch någorlunda, och fika förresten vid 10 tiden, frukt och kaffe. Men jag är fortfarande dålig på att komma ihåg övriga mål eller att äta på helgerna. Fast mitt intag av frukt och kaffe har mångdubblats i alla fall.

Fast det ger mig en något bättre struktur, det är en helt annan skillnad på vardag och helg nuförtiden.
Jag känner mig behövd och nyttig, jag vet att jag kommer att få en lön (jag har minsann 98,82 kr/h) även om jag såklart måste bråka lite mer med Försäkringskassan som har sina egna idéer om saker och ting. *sucka*

Det går trögt med ny utredning men det verkar som jag kommer att kunna söka mig till ett annat landsting, vilket skulle vara guld eftersom jag behöver den så väl. Jag blir desperat av psykatrin som inte förstår mina svårigheter och bara vill pracka på mig nya mediciner, att få berätta om sina svårigheter med någon som har rätt kompetens kommer att kännas underbart bara det.

Ny dator, kliande handled och annat

Jag har skaffat mig en ny laptop en HP Pavilion dv6 Notebook Pc den har 450 GB hårddisk, 4 GB RAM och AMD Athlon ™ dual-Core M300 processor på 2,00 GHZz. Den är väldigt ”shiny” och blank. Den har det bästa tangetbord jag någonsin haft på en laptop med riktigt numeriskt tangetbord! Dessutom så fungerar det så mycket bättre, det blir något varje gång jag trycker på en tangent med bokstav eller siffra på! Jag har visserligen kört med Linux ett tag, vilket har känts bra. Men just nu orkat jag bara inte. Jag orkar inte att datorn bråkar med mig när allt annat också känns så bedrövligt.
Så den här gången blev det Windows 7, jag kör t o m Outlook för jag vill kunna synka med mobilen för som sagt jag orkar inte bry mig och klarar inte av att saker bråkar med mig just nu.

Jag har superångest över min vikt och motviljan mot den egna kroppen lever och frodas. Jag vill ha upp mitt Wii fit och få ordning på det nyttiga ätandet igen. Promenader får vänta tills det är mindre kallt och mindre halt ute.

Smörjde in Syster Siduro innan när det plötsligt började klia och svida enormt på insidan av min högra handled, eventuellt har jag två små utslag där, det är svårt att säga för att alla år då jag dämpat ångest med rakblad har satt sina spår. Visst det var flera år sedan sist men huden är ju fortfarande och lär nog så förbli något knögglig så det är svårt att avgöra.

Känner mig uppgiven nu och börjar tvivla på att jag någonsin lyckas skapa ett liv jag trivs bättre med än det jag har nu utan jobb och utan möjlighet att ordna den form av boende jag vill ha (hus med andra ord, inte för lantligt men ändå lugnt område) det känns som jag är utdömd och sedd som ett hopplöst fall.

Jag hoppas på besked om när den nya utredningen blir, jag är så trött på attt var hänvisad till en oförstående psykatri och är rädd att vara tvungen att fortsätta att nöja mig med den ”hjälp” de erbjuder.

Nej, nu skall jag stänga ner datorn, eventuellt äta lite strösocker (jag har hicka, enda sättet som funkar för mig) samt försöka sova lite.

Arbetslinjen och nedstämhet

För det mesta känner jag mig inte särskilt deprimerad nu förtiden. Visst kan jag vara ledsen ibland men det är ingen allmän ledsenhet utan det finns alltid konkreta anledningar till det.

Jag är ledsen för att det är så svårt att komma ifrån långtidssjukskrivning till en arbetsmarknad som man aldrig lyckats bli en del av. Av att inte ens som gratis arbetskraft (eller man får ju lön, bara inte av den som anställer en) under en begränsad period är man intressant.

Jag är ledsen för att jag inte lyckas få ordning hemma eller ens på mina egna grejor och allting som jag inte håller i eller har direkt i synfältet är svårt för mig att hitta.

Jag har nu fått tid nästa vecka på onsdag på Habiliteringsverksamheten på det lokala lasarettet för bedömningssamtal för ställningstagande inför eventuell utredning med en psykolog och specialpedagog. Den eventuella utredningen blir i så fall tidigast om ett år.

Jag blir dessutom inget gladare när jag ser Reinfeldt sitta i tv och uttala sig om nya jobbskatteavdrag,

om hur bra det är hur det skall ”löna sig att arbeta” vilket får mig att desperat utbrista ”men vi som inget heller vill än jobba, men som ingen är intresserad av att anställa, vad skall vi göra?”

Sen förstår jag inte hur man dels kan motivera att man först gör stora nerdragningar inom vård, skola och omsorg på grund av bristande skatteunderlag och sedan i nästa mening stolt berättar om nya skattesänkningar.

Jag respekterar att människor tycker och tänker annorlunda än mig, jag har inga problem att umgås med människor som röstar borgerligt vare sig IRL eller på nätet.

Men jag förstår inte hur man kan tycka deras politik är bra, i synnerhet inte om man inte tillhör den välbeställda överklassen som de helst gynnar.

Men så kan man ju inte förstå allt här i världen.

Jag säger inte att socialdemokraterna är perfekta i synnerhet inte numera när de drar allt längre åt höger.

Jag är vänstermänniska men jag är inte kommunist, för att det systemet skulle inte fungera.

Jag håller just nu på att engagera mig mer politiskt, försöker lära mig mer.

För att kunna argumentera och debattera på ett vettigt sätt krävs att man vet vad man pratar om, jag skulle dessutom behöva mer tålamod och bättre självkänsla innan jag ger mig i kast med det på allvar.

Jag vill fortfarande prova att dra ner på zoloft för att se om jag kan klara mig utan, fullt beredd att gå tillbaka i fall det skulle gå åt pipsvängen. Tyvärr är inte min läkare villig att prova det.

Jag träffade en sjuksköterska för samtal under en kort period, innan jag gav upp eftersom hon inte lyssnade på mig. I alla fall hon var också extremt negativ till att jag skulle prova att dra ner och höll långa utläggningar att det var som insulin för en diabetiker och på sätt och vis ligger det något i det. En del människor har en permanent sänkning av sertoninhalten i hjärnan.

Men det är fortfarande en haltande jämförelse, dels är det helt olika slags substanser med så vitt skilda funktioner att jag tycker det fungerar dåligt bara av den orsaken.

Sen är det ju inte säkert att min depression berodde på det, när jag diagnostiserades och fick utskrivet det från början för snart 10 år sedan, levde jag under bedrövliga omständigheter. Jag var väldigt isolerad och även om jag hade tak över huvudet var jag på sätt och vis hemlös eftersom jag ideligen fick påpekat för mig att lägenheten jag bodde inte var in utan  tillhörde behandlingshemmet och att jag inte fick bestämma över den på något sätt och att personalen minsann fick komma och gå som de ville, jag bodde där bara på nåder.

Åter till bloggandet

Har helt glömt bort att blogga, mycket för att jag ville följa upp på mitt förra inlägg samt de kommentarer jag fick.

Men tiden går så fort ibland och nu blir det lite andra inlägg medan jag funderar.

I morgon är jag efterfrågad av en ur den yngre generationen som bor utanför stan, så syster kör mig dit.

Varför jag är efterfrågad? Jo, det är ett Nintendo ärende, jag är inkallad som Pokêmon expert 😉

Eller med andra ord så skall jag hjälpa honom att komma vidare Pokêmon,vi spelar båda Pokêmon Platinum.

Vilket är vad som upptar min tid nuförtiden när jag inte leker på Facebook. Det verkar mörkt på jobbsidan, hade ett OSA på gång, när de plötsligt ändrade sig och inte alls behövde någon hjälp.

Det är banne mig inte lätt att hitta någon som vill ha en efter att varit i sjukskriven länge, sen hjälper inte lågkonjunturen precis.

Jag har förvisso hjälpt en partikamrat på landstinget att sortera e-post samt att använda kalenderfunktion på sin mobiltelefon, undrar om det finns någon arbetsmarknad där? Att lära folk som inte är så hemma med tekniken att använda t ex de funktioner på sina mobiltelefoner och annat som de har glädje av men som de antingen inte vet hur det fungerar eller inte ens vet att de finns!

Har fortfarande inte hört hur det blir med ny utredning eller ens få någon hum om när bedömingssamtal om ny utedning kan bli.

Livet på landet

Just nu är vi hundvakter i lite mer lantlig miljö, jag sover i vardagsrummet i en enorm soffa som inte är så bekväm o man sitter ”normalt” med fötterna på golvet, men ytterst bekväm om man sitter som jag i skräddarställning, datorn får också plats och har sin lilla platta under sig för att inte bli för varm, det finns trevliga kuddar att gosa in sig med.

Det finns i huset 4 katter Laila, Ingo, Tessie och Yatzy samt en hund Daphne. Sen tillkommer nu Isis och Eskarina, det har gått väl än så länge med de katter som varit hemma vilket är alla utom Yatzy som bara dyker upp ibland med några veckors mellanrum.

Just ligger Laila, Eskarina och Isis i rummet och slappar visserligen på behörigt avstånd från varandra men de verkar avslappnade alla tre.

Jag sitter här och njuter visserligen är jag fortfarande trött och mosig eftersom jag sovit på tok för lite den sista tiden, jag är visserligen er förtjust i att bo i stan och alls inte mycket för att bo på landet, men att bo i hus, att sitta här när det är ljust ute och dag och alldeles underbart tyst, mina öron och min hjärna är så tacksamma över lugnet, inga skrikande barn, borrrande grannar eller tutande idioter utanför. egen soptunna i stället för ett soprum där folk slänger saker lite hipp som happ, alltför ofta på golvet eller allänt stinkande fel som använda blöjor bland tidningar, matrester överallt.

Vi kom hit igår kväll och vinkade av den husvagnssemestrande familjen vid 23:00 tiden de hade på grund av värmen bestämt sig för att köra till nattetid, de är på väg till legoland.

Lite kyligt är idag, mina fötter och framförallt händer är iskalla, skulle kanske klä på mig något mer, problemet är att jag har ju strumpor att sätta på mina kalla fötter men inget att värma händerna på, har ju inte direkt några vantar eller så med mig, te har jag druckit och till och med ätit frukost.

Insåg att i stället för att sitta och frysa kunde jag ju klä mig för dagen istället så nu jar jag på mig en grå och vit långärmad tröja med t-tröja ovanpå en vit med grönt tryck och texten VEGAN ANIMALS + EARTH + HEALTH, byxor i underlig längd och färg som jag inte vet vad den heter samt svar och grårandiga strumpor, mitt hår som blivit längre än vad jag vill ha det står i vanlig ordning rakt upp.

Seså jag läste att det är så populärt med modebloggar och nu har jag ju skriit om kläder :;-)

Skall strax äta lunch i form av mumsig sallad med babyspenat, avocado, majs, bönor, rödlök, couscous eller liknade och gott i.

Det är kyligt idag så vi skall packa upp, kanske tvätta lite lakan så att vi kan bädda rent innan vi åker för det är aldrig kul att behöva ta hand om sånt när man kommer hem från semestern.

Vi skall vara här i två veckor, sen skall vi packa in oss i vår lilla, lilla bil igen och styra kosan mot Skåne.

Arbetskonsulenten ringde häromveckan och berättade att hon inte haft någon som helst framgång i att hitta en OSA anställning till mig och att nu när det är sommar händer ingenting men att vi skall ha ett möte efter semestrarn. Jag har inga större förhoppningar direkt för sånt straffar sig alltid har det visat sig.

Vi har varit på Försäkringskassan och ansökt om bostadstillägg var och för sig, vi angav den andre some medboende eftersom de verkar ha gjort om sina blanketter och angett ”Syster” som relation, efter det har jag fått både brev och upprepade telefonsamtal, de har visserligen inte lyckats få tag i mig utan fått prata med Syster och dels har det varit det vanliga ifrågasättandet om min låga inkomst från mitt lilla extraknäck som assistent åt Bror på storhelger fastän vi har förklarat ett flertal gånger hur det hänger ihop och sen fick de ett nytt problem, ”Du har uppgett syster på blanketten här men i vårt internregister står ni som sambos” och Syster har fårr förklara ett flertal gånger att anledningen till att vi står som sambos är  utformingen på era blanketter vi har aldrig utgett oss för det.

Nu har vi tydligen fått för lite bostadstillägg de senaste 4 åren på grund av detta! Vi tycker egentligen att vi kunde få de pengarna retroaktivt då vi  uppgett rätt uppgifter och försökt vara så tydliga vi kunnat på deras blanketter ochn även pratat med dem om det när vi ansökt, fast det lär väl inte bli så, inte för hela tiden i alla fall, vilket är lite synd för 4 års retroaktivt hade kunnat bli en slant, som hade varit väldigt, väldigt välkommen.