Category Archives: depression

Avdelning igen

Det hela slutade med att jag behövde läggas in igen. Dr A kom ner till psykakuten och skrev in mig. Jag las in den 20/11 och fick mitt vanliga rum det enda ensamrummet och de hade tydligen flyttat runt hela avdelningen för att uppnå detta, vilket var en lättnad har svårt att dela rum och att sova med andra i rummet.
I början kändes allt nattsvart, ständig hög ångestnivå, djup depression, destruktiva tankar. Ingen förbättring bara uppgivenhet och elände.
Igår hade jag ett samtal med Dr A i ungefär en timme, ECT har ju hjälpt på ett sätt innan men mot ångesten och knappt nuddat depressionen vilket inte är så det är tänkt.
Den 11/12 har jag ett möte med en läkare som är expert på ECT, han har heller aldrig hört talas om en sådan reaktion och vill därför prata med mig i hopp om att lära sig något nytt.
Dr A höjde min Ritalin från 40+40 mg till 50+40 mg (har nyligen höjt från 40+20 till 40+40) jag tog min morgonmedicin och inom två timmar kände jag mig mycket bättre ångesten hade sjunkit dramatiskt, jag hade en helt annan syn på framtiden än jag hade igår.
Fortsätter det likadant i morgon är det ingen tvekan att det är ritalinökningen. De har tagit blodtryck på mig två gånger som än så länge legat på 110/80 och 120/80 vilket är bra siffror!

Fortfarande skör som nattgammal is men nu börjar jag skönja ljuset, inga direkta framtidsplaner än att jag nu är intresserad av att ha en.

Annonser

Hemma igen

Nu bestämde den inte alltför trevlige avdelningsläkaren att jag var tillräckligt bra för att bli utskriven men omedelbar verkan han hade även innan kommit med käcka uttalanden som att ”det är ett dyrt hotell” nu kände jag mig inte alls i skick att bli utskriven samt trodde inte alls att det var ett hotell, förutom då det faktum att inte höll ens nivån av ett sämre vandrarhem rent lokalmässigt så kan jag skilja på ett sjukhus och ett hotell.

Känner mig ganska knäckt efter både det för tidiga hemskickandet och hans extremt otrevliga bemötande. Ja det är ont om platser men ändå en stor fördel om man ser till att patienterna blir färdigbehandlade innan man slänger ut dem, finns risk att de ”studsar” annars och behöver mer vård än de annars skulle gjort, inte för att jag någonsin tänker återvända till den avdelningen så länge de hyr just de läkarna. Jädra ärkenötter. Jag har redan tillräckligt med dåliga erfarenheter av psykvården sedan innan och det här gjorde ju inte saken bättre. Tur att min nuvarande öppenvårdsläkare är så sympatisk, skicklig och insatt i NPF.

Måste få ordning på Försäkringskassan arbetsförmågan är för nuvarande noll och jag klarar mig helt enkelt inte på ett halvt sjukbidrag, känner mig allmänt uppgiven och att behöva ängslas hur jag ska ha råd att betala min del av mat, hyra och räkningar underlättar inte precis.

Att vara Autist i slutenpsykiatrin

Det är inte lätt på grund av den starka NT-norm som ofta råder inom psykiatrin. Det kommer ständigt nya människor som vill presentera sig och skaka hand, jag vill inte skaka hand. I synnerhet när jag mår psykiskt dåligt är det mer kroppskontakt klappa mig inte heller uppmuntrande på axeln eller liknande, rör mig inte helt enkelt!
Jag vill inte småprata och snälla personalen vänta inte på ett svar för allt ni säger, även ett en-ords svar som ”hej” eller liknande kan var mer än jag mäktar med.

Jag behöver inte jättemycket uppmärksamhet utan ärligt talat vill jag största delen av tiden vara i fred och vila mitt huvud.
Men att säga att det ”är bara att säga till om det är något” det ska inte vara något ”bara” där. Jag är Autistisk och djupt deprimerad ni kunde lika gärna be mig ta ner månen!

Jag blev ju som jag antydde i mitt förra inlägg inlagd i måndags, på tisdagen hade jag ett katastroftalt läkarmöte som gjorde att jag egentligen ville skriva ut mig idag. Sen kom min vanliga psykiatriker upp på kvällen och pratade med mig vilket gjorde att jag lugnade ner mig avsevärt redan då.

Sen hade jag ett bra möte idag med annan läkare, min ordninarie läkare och Syster som stöd och jag bestämde mig för att istället gå på permission tills på måndag, vilket jag snabbt insåg var lite väl optimistiskt och jag kommer troligen att återvända till avdelningen i morgon i stället.
Men ibland måste man prova för att inse att orken inte räcker så långt som man trodde och hoppades.
Annars är det lätt att sitta på avdelningen och tycka ”jag behöver inte vara här” skriva ut sig och krascha!

Passar på att blogga när jag är hemma eftersom det är ganska jobbigt att blogga på mobilen.

Psykakuten

Psykakuten är inget upplyftande ställe står just nu i korridoren och trycker för de andra patienterna låter för mycket för mina känsliga öron. Har träffat min ordinarie läkare för samtal och hälsoundersökning. Sen ska jourläkaren sköta själva inskrivningen.

Hoppande tankar

Hördu hjärnan, vad sysslar du med? Först när du plockade fram ”Borgmästar Munthe” när jag försökte fylla i en rad i korsordet med ledtråden ”Karl XII:s jycke” tänkte jag att den kanske nämns där eller nåt men det enda djuret jag hittar i texten är Munthes häst Brunte. Sen försökte du med ”på havets, vågade, vågade, min blick jag sågade, sågade och ner djupet en fisk jag så och det var du, hahaha och det var du”
Nu går texten antagligen inte riktigt så utan du har antagligen fyllt ut med vad du tyckte passade in.
Men vad pysslar du med? Försöker du väcka mig ur mitt negativa, självömkande, negativa och allmänt blähiga tillstånd genom att spela barnsånger för mig? Varför? Kan du inte försöka hitta någon i så fall i lådan med blandad minnen där hela texten är med? Lösryckta textrader som är generöst utfyllda med gissningar och hittepå blir lite trista efter ett tag.

Just det med minneshantering verkar förresten vara en sak som markant skiljer sig mellan Syster och mig. När hon lär sig nya saker och tar in ny information lägger hon det tillsammans med andra kunskaper och erfarenheter hon redan har i huvudet så att hon lätt kan hitta det sen och dessutom annat som relaterar till det nya. Medan jag tycks ha några stora lådor i huvudet där jag glatt slänger alla nya kunskaper och erfarenheter huller om buller, alla lådorna är märkta ”bra att ha” och sen när jag skall försöka hitta det igen, så finns det ju där fortfarande, mitt minne är inte så usligt som jag alltid trott.
utan det är bara det att på grund av min minneshantering så hittar jag ingenting och då hjälper det inte att minnas saker.
När jag skall ta fram saker ur minnet får jag alltså rota igenom dessa lådor där allting ligger, vilket visserligen kan vara ganska intressant men inte särskilt effektivt.

Fått en tid med min psykiatriker på tisdag, känns inte alltför lönt, slöseri med både tid, pengar och energi att gå och ”prata” med någon som ändå aldrig lyssnar, hon sitter där, ler rart, nickar och ger sedan blankan tusan i vad jag säger. Börjar hon tjata om den utsatta risperdalen igen skriker jag, jag lovar. Varför kan hon inte acceptera att jag hade tvångshandlingar ett tag (intensiv handtvätt och kontrollerande av ytterdörren) jag tog tabletterna och besvären försvann.
Sen efter några besvärsfria år bad jag att få prova sätta ut dem, efter många om och men skedde detta och se det gick bra ändå, mina tvångshandlingar återkom inte. Allt frid och fröjd eller? Närå både hon och en annan läkare fortsätter att älta om det och vägrar att ta in att jag klarar mig utan dem att jag inte har problemet jag fick dem utskrivna för längre?

Jag är inte anti-psykatri, jag vill inte avskaffa psykvården, jag vill bara inte ha någon i närheten av mig för allt de verkar göra för mig är att förvärra saker och ting.

Väntan

Jag har fortfarande inte fått någost slags besked om hur länge utredningen skall dröja, bara att det står ”flera före mig i kön” och det var ju himla användbar information eller inte, hur många är flera? 2, 12, 25, 73?
Jag vill ju så klart att utredningen skall bli av snarast eftersom jag just nu inte kommer någonstans i livet, jag är rädd att om jag behöver vänta allt för länge till kommer jag att vara så nedgången att jag har svårt att dra nytta av hjälpen när den kommer. Jag förstår visst att de kan vara folk före mig i kön att jag kan behöva vänta, men snälla ge mig någon slags tidsplan, några slags hållpunkter i stället för att låta mig famla i mörkret så här.
Jag blir mer och mer uppgiven och mitt förtroende för vården blir bara mindre och mindre.

Läste Immanuels blogg om psykiatrienkäter och idag damp det ner en sådan i brevlådan adresserad till mig. Oh, happy day, vistelsen de frågar om var bedrövligt och mycket av bemötande likaså, nu skall jag ta fram en bra handvänlig penna och uttrycka detta i civilserade men direkta ordalag, oh joy!

Jag gråter en hel del, mer än vanligt eller jag skiljer på gråt och Gråt, vanlig gråt är när tårarna rinner ner för mina kinder och jag irriterat torkar bort dem och fortsätter med det jag gör, mina ögon verkar dras med något slags läckageproblem. Sen har vi Gråt det är när inte bara tårarna rinner utan man snyftar högljutt, kroppen skakar och man andas väldigt djupt och märkbart. Det gör jag inte lika ofta och helst bara i enrum.

Provat vistelse på avdelning och påmints varför jag undviker psyket!

Till slut fick jag ge upp och söka mig till psykakuten efter att hamnat i en situation då jag i princip tillbringade all tid i sängen.
Jag vaknade vid niotiden på morgonen eller så, startade datorn som stod på nattduksbordet och började mentalt peppe mig själv för att kunna ta mig ur sängen och gå och hälsa på Syster som låg inlagd, besökstiden börjar klockan 2 och det tar kanske 20 minuter att gå, kanske någon minut extra nu på vintern då det är halt och räligt ute.
Jag kom iväg alltid en aning försening, jag log om än något ansträngt mig igenom besöket för att inte oroa henne, hon märkte naturligtvis ändå att jag inte mådde alltför väl eftersom jag inte har några större skådespelartalanger och hon känner mig väldigt väl.

Sen gick jag hem, tog av mig skorna gick, gick in på mitt rum, slängde jackan på fotändan i sängen, bytte kläder och la mig på sängen igen, sen låg jag där förutom korta avbrott för toabesök och så tills nästa gång det var besökstid.
Någonstans där slutade jag att äta, jag ljuger i vanliga fall i stort sett inte alls, jag är inte särskilt övertygande och det är för svårt att jobbigt att ljuga ihop något och sen försöka komma ihåg vad man har sagt.
Det finns dock ett undantag, det är allt för lätt för mig att glatt påstå att jag har ätit fast jag inte gjort det.

Så jag kom in med Syster till psykakuten i sällskap med Syster som var på dagperm efter att ha pratat med mobila teamet, först pratade jag en stund men efter en stund blev det för många frågor för mig så räckte över luren.

Jag blev inlagd på en annan avdelning, det positiva med vistelsen var att jag fick höjd Concerta, köket serverade till oerhörda glädje, god och näringsriktig veganmat, vi jämförde vår mat när vi träffades senare under kvällen och det verkar som veganmaten var mycket godare och trevligare än SNR kosten.
Vi är inte riktigt säkra på vad SNR står för, jag gissar för att den kanske är en förkortning för ”standard” någon som vet?

Jag fick inte mycket av besöket annars, jag satt mest på mitt rum och läste eller löste korsord.
Det var ganska stökigt och väkldigt, väldigt strikt. Jag är visserligen van psykpatient och van att personalen plockar ”farliga” saker och det är väl OK för det mesta, jag förstår ju varför även om det kan bli lite trist ibland.
Men här verkade som vad som plockades var mer slumpartat än genomtänkt, jag orkade inte direkt prata med de andra inlagda men jag hörde en del vad de pratade om. Bland annat var det en som fått sina tops beslagtagna, jag vet inte vad man kan göra med dem, jo man kan skada trumhinnan om man trycker in dem för långt och hårt i hörselgången, men annars?
Tuschpenna blev någon av med, själv hade jag en blyertsstiftpenna som jag faktiskt fick behålla, inte bara sladdar beslagtogs när jag skrevs in blev jag dessutom fråntagen hörlurarna till min iPod, jag valde då att låsa in också eftersom den känns ganska oanvändbar utan hörlurar, min elektriska tandborst låstes dessutom eftersom ”de faktiskt är vassa”
vad jag har förstått efter flitigt tv-tittande kan man få även en vanlig manuell tandborste hyfsat vass med lite arbete, och de där blåa otäcka engångstandborstarna som i alla fall är väldigt effektiva om man vill bli av med sitt tandkött?
De är ju så kantiga och vassa av sig själva att de borde nästan klassas som mordvapen, eller?

Första natten jag var där var det en jättetrevlig sjuksköterska som jobbade.
Sen nästa natt var väl sådär, men helt OK.

Sen jobbade ett gäng som satt inne på expeditionen framför varsin dator och häckade, jag klarade inte av att påkalla deras uppmärksamhet då jag ibland helt enkelt inte kan prata, ”Selektiv mutism” kallade en av mina tidigare läkare det och det kan nog stämma när jag läser om det. I alla fall detta ledde till att jag varken lyckades få tag i nattmedicin eller min tandborste. Första natten de jobbade kikade de in till mig klockan 2:00, jag var vaken och tittade tillbaka på personen som hastigt gick ut igen, natten därpå var jag vaken (jag hade inte ens ro att ligga) till minst klockan 5:00 under hela den tiden såg jag inte röken av nattpersonalen, naturligtvis kan de ha tittat in efter jag somnat men det känns tveksamt.

Jag hade svårt att göra mig hörd över de andra vid frukosten så att jag kunde få ut mitt jordnötssmör och sojamjölk eftersom det inte fanns några veganska påläggs/matfettsalternativ och jag inte äter bröd torrt och inte äter något bröd utan att ha läst innehållsförteckningen så det blev mest juice till frukost.

Vi försökte få dem att flytta upp mig till den andra avdelningen, men det gick ju inte eftersom vi räknas som ”anhöriga” dessutom hade tydligen avdelningsläkaren på den avdelning jag var på satt sig helt emot en uppflyttning av mig eftersom han ansåg att ”jag hade en sådan problematik att det inte var lämpligt att jag flyttade till den större (mindre strikta) avdelningen) jag är inte riktigt säker på vad han menade där.

Först träffade jag en läkare på intaget och hon var helt OK, sen träffade jag en läkare på söndagen som jag träffat innan, han är för det mesta bra, men har en del udda idéer och skulle kunna vara bättre på att lyssna.
Han ville att jag skulle sluta med Concerta och istället ta Voxra + Zoloft som jag redan har. ”För voxra är också bra för dem med ADHD” jag läste på om Voxra och tyckte inte att det verkade vara något bra byte.

Sen på måndagen träffade jag ytterligare en läkare, det gick inge bra alls, han lyssnade inte, han talade usel svenska (jag har inga krav på att de läkare jag träffar skall vara svenska men däremot tycker jag att det är bra pm de kan svenska så man kan föra ett samtal utan problem) först tjafsade vi hit och dit och han ställde tusen som jag tyckte jobbiga och ganska meningslösa frågor detta pågick en stund tills jag fick psykbryt och skrek lite på läkaren något i stil med ”skriv ut mig då för fan” eftersom jag kände mig trängd och ifrågasatt och eftersom det tagit kära Syster 1½ år att uppsöka vården och jag egentligen helst ville vara hemma i min säng. Varvid läkaren mumlade någon ”autistiska drag och affekt” jag vet inte exakt jag hade inte tid att lyssna, jag lugnade sedan ner mig och vi fortsatte samtalet (jag vet inte om det var den situationen som gjorde att han inte tyckte att det var lämpligt att jag bytte avdelning, men kom igen jag skrek lite, jag kastade inte möbler omkring mig eller så, jag körde inte ens min klassiker och rusade ut från rummet)

Man kom i alla fall fram till att man skulle kontakta Neuropsykatriskt Centrum och jobba på att få mig prioriterad och gärna framflyttad i kön till ny utredning.

Vi bestämde oss några dagar senare för att situationen inte fungerade, ett argument för att inte ha oss på samma avdelning var att Syster skulle kunna slappna av och bara ta hand om sig, lätt det var för henne att slappna av när hon visste att jag var en trappa ner och inte fick den hjälp jag behövde eftersom jag inte alltid klarade av att prata fastän hon ringt ner och förklarat för personalen hur det låg till, fått höra att de skulle ordna det och det sedan visade sig inte stämma.

Jag fick då träffa en fjärde läkare för utskrivningssamtal, han var kanske inte helt nöjd med mitt beslut att åka hem redan men inte mycket han kunde göra, han lyssnade när jag pratade, skulle stöta på NPC igen det besked det fått än så länge var att de ”skulle se om de kunde göra något” vilket inte han tyckte var ett godtagbart svar, han höjde Concertan med 18 mg eftersom ”jag sagt att den gick ur kroppen för tidigt” nu var visserligen inte det jag hade sagt utan att jag trodde att skulle kunna få bättre effekt med en högre dos och vill egentligen ta allt på morgonen men det är en senare strid.
Han ville också att jag skulle prova ett melatonin preparat att sova på eftersom de tydligen ofta är bra för folk med ADHD.

Så vi återvände hem, vi har varit hemma ett tag, vi har en riktigt hyfsad dygnsrytm emellanåt, riktigt var den i början nu har den tyvärr börjat glida igen.
Eller mina två första nätter var fruktansvärda jag fick utskrivetCircadin och det var det värsta jag varit med om, jag fick massor med biverkningar och ingen verkan. Jag fick följande biverkningar (efter ha hört om hur lite biverkningar den hade)
nervositet, rastlöshet, insomni, psykomotorisk hyperaktivitet (rastlöshet förenad med en ökad aktivitet), dålig sömnkvalitet och tidigt uppvaknande på morgonen vilket gjorde att dess effekt som sömnmedicin för mig kändes ytterst tveksam.
Det som hände var en ganska märklig upplevelse, om du tänker dig trötthet som något fysiskt inuti kroppen så var det som man ställt något riktigt tungt på den så den trycktes samman, jag kunde fortfarande känna att den fanns någonstans men jag kunde inte känna den, absolut inte sova och hade problem att ens ligga på sängen några minuter förrän framåt morgonen då jag antar att effekten började avta.
Nu använder jag Theralen eller ingenting igen beroende på dagsformen (kvällsformen? nattformen?)

Jag väntar otåligt att höra från med NPC med en tid eller åtminstone någon slags besked och tidsplan.