Tag Archives: psykiatri

Avdelning igen

Det hela slutade med att jag behövde läggas in igen. Dr A kom ner till psykakuten och skrev in mig. Jag las in den 20/11 och fick mitt vanliga rum det enda ensamrummet och de hade tydligen flyttat runt hela avdelningen för att uppnå detta, vilket var en lättnad har svårt att dela rum och att sova med andra i rummet.
I början kändes allt nattsvart, ständig hög ångestnivå, djup depression, destruktiva tankar. Ingen förbättring bara uppgivenhet och elände.
Igår hade jag ett samtal med Dr A i ungefär en timme, ECT har ju hjälpt på ett sätt innan men mot ångesten och knappt nuddat depressionen vilket inte är så det är tänkt.
Den 11/12 har jag ett möte med en läkare som är expert på ECT, han har heller aldrig hört talas om en sådan reaktion och vill därför prata med mig i hopp om att lära sig något nytt.
Dr A höjde min Ritalin från 40+40 mg till 50+40 mg (har nyligen höjt från 40+20 till 40+40) jag tog min morgonmedicin och inom två timmar kände jag mig mycket bättre ångesten hade sjunkit dramatiskt, jag hade en helt annan syn på framtiden än jag hade igår.
Fortsätter det likadant i morgon är det ingen tvekan att det är ritalinökningen. De har tagit blodtryck på mig två gånger som än så länge legat på 110/80 och 120/80 vilket är bra siffror!

Fortfarande skör som nattgammal is men nu börjar jag skönja ljuset, inga direkta framtidsplaner än att jag nu är intresserad av att ha en.

ECT och uppgivenhet

För det mesta mår jag rätt bra efter ECT-behandling, de enda bieffekterna brukar vara trötthet från narkosen. Men ibland går det helt fel. Efter första gången vaknade jag och bara grät helt tröstlös. Men förtvivlan varade inte så länge den gången.
Jag fick behandling i tisdags, innan dess mådde jag rätt bra, det var en undehållsdos för att jag skulle fortsätta må bra. Tyvärr slog det fel, det är andra gången jag får den här reaktionen och jag har fått närmare 20 behandlingar eller nåt vid det här laget.
Det märktes direkt efter, det tog mig längre tid att komma helt ur narkosen och jag mår uppenbart sämre sen dess. Det är femte dagen nu. Jag känner mig nedstämd, depressionen känns som den djupnat igen, jag känner mig glädjelös, uppgiven, livsleda.
Har svårt både att äta och sova.
L berättade om hur jag var efter narkosen. Jag satt i rullstolen drack mitt kaffe och juicen men rörde inte mackan utan tittade bara omväxlande rakt fram och på L sa ingenting och höll på att somna där jag satt, i vanliga fall har vi med egen macka men upptäckte på morgonen att brödet var mögligt, så hade med mjölkfritt margarin.
Efter ett tag frågade ECT-Skötaren om jag ville ha en macka till ”Ja, tack men kan jag få en utan ost” det var därför jag inte åt, jag fick en utan ost som jag snällt åt eller snarare tryckte in hel i min lilla mun, var antagligen för jobbigt att lägga ner den emellan. Inget av detta minns jag utan har fått det återberättat. Nu ligger jag på min säng och mår allmänt kasst.
Lyckligtvis har jag tid hos Doktor A i morgon förmiddag och så länge ska jag väl klara mig.

Apati

När det gäller apatiska barn är det en del som hävdar att de bara fejkar för att familjen ska få stanna. Jag tvivlar på det men tänker inte debattera.

I stället ska jag berätta om J som jag träffade på BUP när jag ungefär 16 år. J var i min ålder och adopterad från Korea vid 6 års ålder, J’s adoptivmamma satt bredvid mig i soffan första kvällen och sa gång på gång att ”J är ju så snäll” jag var lite väck själv och osäker på vem J var.

J var ganska tillbakadragen och jag kan faktiskt inte minnas att J någonsin pratade. Vi umgicks ändå, jag höll på att lära mig att knyta vänskapsband, vi pratade inte utan satt bara tillsammans och varje gång jag gjorde fel och fick trassel på tråden, löste J lugnt och tålmodigt uppe trasslet, jag tackade och fortsatte.

En annan dag skulle J, arbetsterapeut ute och cykla. J och jag stod med våra cyklar och väntade, vi tittade på varandra och utan ett ord cyklade vi iväg vi cyklade ganska länge innan vi bestämde oss för att återvända fortfarande med minimal kommunikation tror det var jag som sa de få ord som yttrades.

Men sen blev J ännu mer tillbakadragen tillbringade all sin tid på sitt rum liggande i sängen, kunde i början förmås dricka lite äpplejuice men sen gick inte det i heller, slöt sig inom sig förutom förtvivlade skrik emellanåt.

Jag tycker det påminner rätt starkt om de apatiska barnen, jag önskar att jag vetat hur det gick för J sen, BUP fick så småningom ge upp och skicka i väg J till avdelning där de hade möjlighet till sondmatning och så.

J har inget att göra med det verkliga namnet utan bara en slumpvis vald bokstav

Mer psykiatri

Är inlagd på psyket igen för en ny behandlingsomgång med ECT har fått 6 av 8 behandlingar och börjar längta hem. Har nytt läkarsamtal på måndag med både min ordinarie läkare och avdelningsläkaren får se vad som händer sen.

Har lyckligtvis eget rum vilket underlättar på så många sätt, framför allt är det lättare att sova när jag har eget rum.

De har väldigt bra veganmat här något som inte alla landsting ställer upp med.

Gör inte så mycket om dagarna för tillfället det blir mest Twitter och spel.

I morgon är det dags igen och sen en sista gång på fredag, sen får vi se vad som händer.
Vill så gärna flytta men verkar svårt att hitta ett bra ställe att flytta till.

Har får gett upp mitt OSA helt och får övergå till att endast vara sjukskriven hoppas vi kan få FK att begripa det

Känner mig ledsen och misslyckad skulle gett upp tidigare innan jag rasade så här djupt.

Saknar min Lotten och lilla Eskarina men inte våra högljudda grannar!

Just nu sitter jag på sjukhussängen och lyssnar på ”Cats” på iPhonen via Spotify. Ute snöar det.

Mer sjukhusprat

Den 18/12 efter telefontid med min vanliga läkare kom vi fram till att jag återigen mådde så dåligt att jag behövde bli inlagd igen. Vi åkte in på psykakuten igen och Dr A kom och skötte inskrivningen så jag inte skulle behöva träffa ännu en ny läkare.

Dagen efter inskrivning brukar man vanligen träffa avdelningsläkaren, men han lät bara hälsas att Dr A hade gjort så noggranna anteckningar vid inskrivningen att detta inte behövdes, jag blev något förvånad men också lättad att inte behöva träffa just den läkaren igen.

Jag fick höjd medicinering och en chans att själv känna efter hur jag mådde och själva hänga med i det hela, jag behövde då vara inlagd mindre än en vecka och kom hem den 23/12 med ett helt annat lugn än efter den förra abrupta utskrivningen. Skillnaden var enorm och hade inte den första utskrivningen varit så tvär, där jag kände mig mer utkastad och inte alls hann med i vad som hände hade den andra inskrivningen inte varit nödvändig.

Jag har även hunnit med ett återbesök hos min öppenvårdsläkare och det går sakteliga mot rätt håll igen.

Att vara Autist i slutenpsykiatrin

Det är inte lätt på grund av den starka NT-norm som ofta råder inom psykiatrin. Det kommer ständigt nya människor som vill presentera sig och skaka hand, jag vill inte skaka hand. I synnerhet när jag mår psykiskt dåligt är det mer kroppskontakt klappa mig inte heller uppmuntrande på axeln eller liknande, rör mig inte helt enkelt!
Jag vill inte småprata och snälla personalen vänta inte på ett svar för allt ni säger, även ett en-ords svar som ”hej” eller liknande kan var mer än jag mäktar med.

Jag behöver inte jättemycket uppmärksamhet utan ärligt talat vill jag största delen av tiden vara i fred och vila mitt huvud.
Men att säga att det ”är bara att säga till om det är något” det ska inte vara något ”bara” där. Jag är Autistisk och djupt deprimerad ni kunde lika gärna be mig ta ner månen!

Jag blev ju som jag antydde i mitt förra inlägg inlagd i måndags, på tisdagen hade jag ett katastroftalt läkarmöte som gjorde att jag egentligen ville skriva ut mig idag. Sen kom min vanliga psykiatriker upp på kvällen och pratade med mig vilket gjorde att jag lugnade ner mig avsevärt redan då.

Sen hade jag ett bra möte idag med annan läkare, min ordninarie läkare och Syster som stöd och jag bestämde mig för att istället gå på permission tills på måndag, vilket jag snabbt insåg var lite väl optimistiskt och jag kommer troligen att återvända till avdelningen i morgon i stället.
Men ibland måste man prova för att inse att orken inte räcker så långt som man trodde och hoppades.
Annars är det lätt att sitta på avdelningen och tycka ”jag behöver inte vara här” skriva ut sig och krascha!

Passar på att blogga när jag är hemma eftersom det är ganska jobbigt att blogga på mobilen.

Psykakuten

Psykakuten är inget upplyftande ställe står just nu i korridoren och trycker för de andra patienterna låter för mycket för mina känsliga öron. Har träffat min ordinarie läkare för samtal och hälsoundersökning. Sen ska jourläkaren sköta själva inskrivningen.