Tag Archives: autism

Mer psykiatri

Är inlagd på psyket igen för en ny behandlingsomgång med ECT har fått 6 av 8 behandlingar och börjar längta hem. Har nytt läkarsamtal på måndag med både min ordinarie läkare och avdelningsläkaren får se vad som händer sen.

Har lyckligtvis eget rum vilket underlättar på så många sätt, framför allt är det lättare att sova när jag har eget rum.

De har väldigt bra veganmat här något som inte alla landsting ställer upp med.

Gör inte så mycket om dagarna för tillfället det blir mest Twitter och spel.

I morgon är det dags igen och sen en sista gång på fredag, sen får vi se vad som händer.
Vill så gärna flytta men verkar svårt att hitta ett bra ställe att flytta till.

Har får gett upp mitt OSA helt och får övergå till att endast vara sjukskriven hoppas vi kan få FK att begripa det

Känner mig ledsen och misslyckad skulle gett upp tidigare innan jag rasade så här djupt.

Saknar min Lotten och lilla Eskarina men inte våra högljudda grannar!

Just nu sitter jag på sjukhussängen och lyssnar på ”Cats” på iPhonen via Spotify. Ute snöar det.

Annonser

Mer sjukhusprat

Den 18/12 efter telefontid med min vanliga läkare kom vi fram till att jag återigen mådde så dåligt att jag behövde bli inlagd igen. Vi åkte in på psykakuten igen och Dr A kom och skötte inskrivningen så jag inte skulle behöva träffa ännu en ny läkare.

Dagen efter inskrivning brukar man vanligen träffa avdelningsläkaren, men han lät bara hälsas att Dr A hade gjort så noggranna anteckningar vid inskrivningen att detta inte behövdes, jag blev något förvånad men också lättad att inte behöva träffa just den läkaren igen.

Jag fick höjd medicinering och en chans att själv känna efter hur jag mådde och själva hänga med i det hela, jag behövde då vara inlagd mindre än en vecka och kom hem den 23/12 med ett helt annat lugn än efter den förra abrupta utskrivningen. Skillnaden var enorm och hade inte den första utskrivningen varit så tvär, där jag kände mig mer utkastad och inte alls hann med i vad som hände hade den andra inskrivningen inte varit nödvändig.

Jag har även hunnit med ett återbesök hos min öppenvårdsläkare och det går sakteliga mot rätt håll igen.

Varför jag gillar Lego

Den här historien cirkulerar just nu på Twitter Lego om hur Lego rycker in och letar reda på en legpmodell som en 11-årig pojke med Aspergers har sparat länge till men som inte längre tillverkas.

Jag har också en berättelse om hur just Lego har ansträngt sig extra. Jag har en Autistisk lillebror han har dessutom ett begåvningshandikapp även om han är långt smartare än läkarna inser. Han gillar leksaker bland annat lego.
Han är född 1978 men samlar fortfarande leksaker. Det här var någonstans mellan 2000 – 2002 han tittade som han så ofta gör i en leksakskatalog och hittade inte oväntat en legomodell han ville ha. Han är dessutom en logisk herre och finns det en bild på någonting så måste ju föremålet i fråga finnas, svårt att ta bild av det annars.
Problemet här var att legomodellen som han tvunget ville ha fanns i en katalog som var från när jag var liten och jag är född 1971. Mamma gjorde sitt bästa för att övertyga J om att det var omöjligt att köpa den att katalogen var gammal.
J ville tro på att den inte fanns, eftersom den fanns ju på bild.

J har förvisso ett väldigt begränsat talat ordförråd men är ändå oväntat bra på att få fram vad han vill övertygade Mamma att skriva till Lego.

Mamma skrev ett brev till Lego och förklarade situationen och J såg till att det blev postat. J glömmer inte i första taget

Sen tänkte Mamma inte så mycket mer på det och det gick några veckor, kanske till och med månader och plötsligt en dag kommer det en DHL lastbil in på den lilla gatan med ett paket till J från Lego då har de hittat ett exemplar av modellen i ett lager i Storbrittanien. Sen har de först fraktat det till huvudkontoret i London och sen hem till J i Sverige. Allt detta helt utan kostnad för oss. J var överlycklig och resten av familjen vi var rätt imponerade vi också!

Att vara Autist i slutenpsykiatrin

Det är inte lätt på grund av den starka NT-norm som ofta råder inom psykiatrin. Det kommer ständigt nya människor som vill presentera sig och skaka hand, jag vill inte skaka hand. I synnerhet när jag mår psykiskt dåligt är det mer kroppskontakt klappa mig inte heller uppmuntrande på axeln eller liknande, rör mig inte helt enkelt!
Jag vill inte småprata och snälla personalen vänta inte på ett svar för allt ni säger, även ett en-ords svar som ”hej” eller liknande kan var mer än jag mäktar med.

Jag behöver inte jättemycket uppmärksamhet utan ärligt talat vill jag största delen av tiden vara i fred och vila mitt huvud.
Men att säga att det ”är bara att säga till om det är något” det ska inte vara något ”bara” där. Jag är Autistisk och djupt deprimerad ni kunde lika gärna be mig ta ner månen!

Jag blev ju som jag antydde i mitt förra inlägg inlagd i måndags, på tisdagen hade jag ett katastroftalt läkarmöte som gjorde att jag egentligen ville skriva ut mig idag. Sen kom min vanliga psykiatriker upp på kvällen och pratade med mig vilket gjorde att jag lugnade ner mig avsevärt redan då.

Sen hade jag ett bra möte idag med annan läkare, min ordninarie läkare och Syster som stöd och jag bestämde mig för att istället gå på permission tills på måndag, vilket jag snabbt insåg var lite väl optimistiskt och jag kommer troligen att återvända till avdelningen i morgon i stället.
Men ibland måste man prova för att inse att orken inte räcker så långt som man trodde och hoppades.
Annars är det lätt att sitta på avdelningen och tycka ”jag behöver inte vara här” skriva ut sig och krascha!

Passar på att blogga när jag är hemma eftersom det är ganska jobbigt att blogga på mobilen.

Vardagssamtal

Skulle egentligen gått en kurs i vardagssamtal nu under hösten/vintern på Habiliteringen.
Hade verkligen sett fram emot den även om tanken på ”gruppdiskussioner” var skrämmande.

I stället ramlade jag ner i en djup depression eller sprang med full fart in i närmsta vägg beroende på hur man vill uttrycka det.

Bara för att jag ville för mycket, stannade kvar i en arbetsmiljö som var direkt skadlig för mig, eftersom jag kände mig accepterad för att jag vill vara självförsörjande och allt prat om arbetslinje och attityden mot sjuk och arbetslösa ger mig ångest och ont i magen.

Allting är domnat som insvept i en mörk, våt filt. Ingen glädje, ingenting bara en känsla av tomhet och självförakt.

Ny läkare, nytt hopp

Har nu träffat min nya psykiatriker. Besöket började inte så lovande, hon var 15 minuter försenad och innan läkaren eller den man skall träffa kommer är man fast i ett väldigt slamrigt väntrum, mycket öppna ytor och grejer som gör att varje gång någon kommit in genom de automatiska dörrarna en trappa ner. Fortplantar sig smällen när de far igen upp genom byggnaden. Det var lunch på närliggande avdelning med slamrande matvvagnar i hissen som också var precis brevid.
Jag var med andra ord i upplösningstillstånd innan mötet ens börjat.
Läkaren visade sig dock vara en klippa, jag var ganska negativ från början. Först fick L sköta pratandet helt själv. Sen började jag med korthuggna kommentarer via L. För att sen faktiskt orka med att prata själv.
Vi hade tydligen träffats när jag var inlagd 2002 för insättning av Ritalina. Hon kom ihåg mig, jag kom inte ihåg henne.
Hon visade sig vara insatt i NPF, intresserad, engagerad och en bra lyssnare. Allt som min förra läkare inte var.
Jag har höjt Concerta dosen, fått löfte att få prova att dra ner på Zoloft.
Dessutom när jag berättat om mina svårigheter när jag provade Circadin erbjöd hon sig genast att skriva en licensansökan för Melatonin. Ämnet kom upp eftersom Circadin fortfarande stod bland mina mediciner.
Hon har gjort detta innan och var mycket positivt inställd.

Den 10/11 kl 8:30 har jag tid för introduktionsmöte på Habiliteringen där jag ska träffa en kurator och en sjukgymnast för introduktion samt prata om hur den fortsatta kontakten ska se ut och vilken hjälp jag kan behöva.

Jag har blivit beviljad boendestöd de skall komma hit för ett första möte den 3/11.
Håll tummarna att det inte blir så dyrt att inte vår ekonomi håller för det.

Idag är jag väldigt, väldigt trött eftersom min lediga vilodag igår åts upp av läkarbesök och shopping, så idag var jag tvungen att stanna hemma för att ha en chans att hålla i längden.

Vilar, twittrar, skall snart diska och fixa lite i köket, inte lämna lägenheten idag.

Farväl till psykiatrin

Har nu gjort avslut med min psykiatriker. Eller L fick göra det för jag orkar inte prata med den hopplösa människan.
Hon förstod inte varför jag skulle göras avslut. L berättade att jag hade en tid hos Habs läkare. Hon förtydligade ny diagnos Autism tillhör habiliteringen nu. Varpå HLP förvirrat frågar ”Finns det läkare där?”
Nej, naturligtvis inte jag bara fick en läkartid ändå! Den 1/7 kl 8:30 har jag tid hos läkare i Eskilstuna! Hepp tur att man inte behöver åka dit varje gång.
Jag har nu fått det Neuropsykiatriska utlåtandet med posten. Till skillnad från min förra utredning handlar det här om en person jag känner igen, jag kan känna att det är faktiskt mig det handlar om. Den förra kändes som den beskrev en främling. Den beskriver både mina svårigheter och mina styrkor och där finns även mina resultat på de tester jag igenom.

Mest för skojs skull tänker jag skriva ner en del här.

ASRS(Adult ADHD Self-Report) Del A 6/6 Ouppmärksamhet 28/36 Hyperaktivitet/impulsivitet 19/36
WURS Självskattning (Wender Utah Rating Scale) 58 poäng
Ritvo Autism-Asperger’s Diagnostic Scale (RAADS) 171 poäng
Screening för autistiska personlighetsdrag (AQ) 47/50

Deweys sociala berättelser: Den tyckte jag var urknepig som jag skrev innan var så stolt över mina 17.06/24 och trodde att det var NT poäng men fick sedan reda på att cut-off poängen för autism/asperger var 19.34

Baron-Cohens Empatiseringsförmåga som jag gjorde på datorn 11/80 NT-kvinnor ligger i genomsnitt på 47 poäng och gruppen med Aspergers ligger i snitt runt 20 poäng.

WAIS IV låg jag bra till på i allting från genomsnittet till klart över genomsnitter utom när det gällde snabbhet. Sämst var jag på den del som avser att mäta bearbetningshastighet sam perceptuell och visomotorisk snabbhet där jag presterade klart under genomsnittet. Jag kämpade verkligen med det. Blev lite irriterad på psykologen i början av testet för han ritade på mitt papper! Vilket jag väl hade kunnat acceptera om han inte ritat en slarvig figur som inte ens stämde!