Category Archives: bemötande

Mer sjukhusprat

Den 18/12 efter telefontid med min vanliga läkare kom vi fram till att jag återigen mådde så dåligt att jag behövde bli inlagd igen. Vi åkte in på psykakuten igen och Dr A kom och skötte inskrivningen så jag inte skulle behöva träffa ännu en ny läkare.

Dagen efter inskrivning brukar man vanligen träffa avdelningsläkaren, men han lät bara hälsas att Dr A hade gjort så noggranna anteckningar vid inskrivningen att detta inte behövdes, jag blev något förvånad men också lättad att inte behöva träffa just den läkaren igen.

Jag fick höjd medicinering och en chans att själv känna efter hur jag mådde och själva hänga med i det hela, jag behövde då vara inlagd mindre än en vecka och kom hem den 23/12 med ett helt annat lugn än efter den förra abrupta utskrivningen. Skillnaden var enorm och hade inte den första utskrivningen varit så tvär, där jag kände mig mer utkastad och inte alls hann med i vad som hände hade den andra inskrivningen inte varit nödvändig.

Jag har även hunnit med ett återbesök hos min öppenvårdsläkare och det går sakteliga mot rätt håll igen.

Hemma igen

Nu bestämde den inte alltför trevlige avdelningsläkaren att jag var tillräckligt bra för att bli utskriven men omedelbar verkan han hade även innan kommit med käcka uttalanden som att ”det är ett dyrt hotell” nu kände jag mig inte alls i skick att bli utskriven samt trodde inte alls att det var ett hotell, förutom då det faktum att inte höll ens nivån av ett sämre vandrarhem rent lokalmässigt så kan jag skilja på ett sjukhus och ett hotell.

Känner mig ganska knäckt efter både det för tidiga hemskickandet och hans extremt otrevliga bemötande. Ja det är ont om platser men ändå en stor fördel om man ser till att patienterna blir färdigbehandlade innan man slänger ut dem, finns risk att de ”studsar” annars och behöver mer vård än de annars skulle gjort, inte för att jag någonsin tänker återvända till den avdelningen så länge de hyr just de läkarna. Jädra ärkenötter. Jag har redan tillräckligt med dåliga erfarenheter av psykvården sedan innan och det här gjorde ju inte saken bättre. Tur att min nuvarande öppenvårdsläkare är så sympatisk, skicklig och insatt i NPF.

Måste få ordning på Försäkringskassan arbetsförmågan är för nuvarande noll och jag klarar mig helt enkelt inte på ett halvt sjukbidrag, känner mig allmänt uppgiven och att behöva ängslas hur jag ska ha råd att betala min del av mat, hyra och räkningar underlättar inte precis.

Att vara Autist i slutenpsykiatrin

Det är inte lätt på grund av den starka NT-norm som ofta råder inom psykiatrin. Det kommer ständigt nya människor som vill presentera sig och skaka hand, jag vill inte skaka hand. I synnerhet när jag mår psykiskt dåligt är det mer kroppskontakt klappa mig inte heller uppmuntrande på axeln eller liknande, rör mig inte helt enkelt!
Jag vill inte småprata och snälla personalen vänta inte på ett svar för allt ni säger, även ett en-ords svar som ”hej” eller liknande kan var mer än jag mäktar med.

Jag behöver inte jättemycket uppmärksamhet utan ärligt talat vill jag största delen av tiden vara i fred och vila mitt huvud.
Men att säga att det ”är bara att säga till om det är något” det ska inte vara något ”bara” där. Jag är Autistisk och djupt deprimerad ni kunde lika gärna be mig ta ner månen!

Jag blev ju som jag antydde i mitt förra inlägg inlagd i måndags, på tisdagen hade jag ett katastroftalt läkarmöte som gjorde att jag egentligen ville skriva ut mig idag. Sen kom min vanliga psykiatriker upp på kvällen och pratade med mig vilket gjorde att jag lugnade ner mig avsevärt redan då.

Sen hade jag ett bra möte idag med annan läkare, min ordninarie läkare och Syster som stöd och jag bestämde mig för att istället gå på permission tills på måndag, vilket jag snabbt insåg var lite väl optimistiskt och jag kommer troligen att återvända till avdelningen i morgon i stället.
Men ibland måste man prova för att inse att orken inte räcker så långt som man trodde och hoppades.
Annars är det lätt att sitta på avdelningen och tycka ”jag behöver inte vara här” skriva ut sig och krascha!

Passar på att blogga när jag är hemma eftersom det är ganska jobbigt att blogga på mobilen.

Ny läkare, nytt hopp

Har nu träffat min nya psykiatriker. Besöket började inte så lovande, hon var 15 minuter försenad och innan läkaren eller den man skall träffa kommer är man fast i ett väldigt slamrigt väntrum, mycket öppna ytor och grejer som gör att varje gång någon kommit in genom de automatiska dörrarna en trappa ner. Fortplantar sig smällen när de far igen upp genom byggnaden. Det var lunch på närliggande avdelning med slamrande matvvagnar i hissen som också var precis brevid.
Jag var med andra ord i upplösningstillstånd innan mötet ens börjat.
Läkaren visade sig dock vara en klippa, jag var ganska negativ från början. Först fick L sköta pratandet helt själv. Sen började jag med korthuggna kommentarer via L. För att sen faktiskt orka med att prata själv.
Vi hade tydligen träffats när jag var inlagd 2002 för insättning av Ritalina. Hon kom ihåg mig, jag kom inte ihåg henne.
Hon visade sig vara insatt i NPF, intresserad, engagerad och en bra lyssnare. Allt som min förra läkare inte var.
Jag har höjt Concerta dosen, fått löfte att få prova att dra ner på Zoloft.
Dessutom när jag berättat om mina svårigheter när jag provade Circadin erbjöd hon sig genast att skriva en licensansökan för Melatonin. Ämnet kom upp eftersom Circadin fortfarande stod bland mina mediciner.
Hon har gjort detta innan och var mycket positivt inställd.

Den 10/11 kl 8:30 har jag tid för introduktionsmöte på Habiliteringen där jag ska träffa en kurator och en sjukgymnast för introduktion samt prata om hur den fortsatta kontakten ska se ut och vilken hjälp jag kan behöva.

Jag har blivit beviljad boendestöd de skall komma hit för ett första möte den 3/11.
Håll tummarna att det inte blir så dyrt att inte vår ekonomi håller för det.

Idag är jag väldigt, väldigt trött eftersom min lediga vilodag igår åts upp av läkarbesök och shopping, så idag var jag tvungen att stanna hemma för att ha en chans att hålla i längden.

Vilar, twittrar, skall snart diska och fixa lite i köket, inte lämna lägenheten idag.

Blev inget av det

Måste återvända till psykiatrin för att få mina mediciner utskrivna. Läkaren vi åkte till Eskilstuna visade sig vara ett nedlåtande rötägg som helst hade velat slänga mer mediciner på mig. Som vilken standardkass psykläkare som helst.
Han tyckte snabbt att jag var en allmänt jobbig typ som inte gick att prata med och inte förstod ett dyft.
Ungefär samma som jag tyckte om honom då.

Vi har fått tips av en kompis om en psykläkare här i Nyköping som ska vara både bra och kunnig inom området.
Hon har förresten min gamla psykläkare tydligen har hon blivit bättre mot henne nu! Efter att hon anmält henne två gånger och jag orkar inte hålla på och bråka på det sättet.

Träffat LSS-handläggare på Myndigheten. Ja det stod så på en papperslapp utanför med pil ”Myndigheten” som jag sa till hennne sen när jag påpekade att skyltningen inte var så upplysande ”liksom vadå ”Myndigheten Myndighet” eller?
Hon höll med om att det var dåligt skyltat.

Annars har jag haft semester nere i Skåne. Firat min Mammas 60-års dag samt jobbat extra som assistent åt Bror.

Tyvärr hann vi inte träffa Lillebror och Fästmön så mycket de var fullt upptagna.

Annat nytt är jag har nya glasögon, två par från Specsavers eftersom mina gamla gick i sönder.
Vilket kanske inte var helt fel då det visade sig att jag blivit något mer närsynt på bägge ögonen.

Skolan har börjat igen och ungarna är tillbaka efter sommarlovet. Själv registrerar jag böcker som vanligt, hjälper lärarna med datorproblem och annat tekniskt de kan behöva hjälp med.
Har även hjälpt till att uppdatera hemsidan lite. Nytt möte med OSA handläggaren och Försäkringskassan den 23/9 hoppas allt går väl.

Rapport om utredning!

Hur sakta tiden än går, så går den trots allt. Äntligen blev det dags för min efterlängtade utredning.
Vi gav oss iväg på morgonen den 16:e maj. Tyvärr blev starten inte helt lyckad.
När vi närmar oss målet och ligger där i kryptrafiken i mittfilen på en trefilig motorväg börjar det plötsligt ryka våldsamt från motothuven. L hoppar snabbt ut och öppnar motorhuven. Jag vill också bege mig ut. Men inser att jag dels inte kan göra något. Dels inte skulle klara av att stå mitt i trafiken och det antar inte blir ett dugg lättare om jag går ut och blir påkörd.
Det kom snabbt hjälp från vägassistans (de måste ha varit i närheten) som ringde efter en gratis bärgare som bogserade oss till närmsta bensinstation. Efter en del om och men nådde vi till slut vårt mål Cereb AB.

Där träffade vi en psykolog som ställde frågor till mig om hur mitt liv gestaltat sig fram till idag. Jag fick snabbt ett gott förtroende för honom och kunde känna mig avslappnad.
Jag fick göra halva WAIS IV. Det var intressant även om det blev så svårt i slutet att jag började fundera på om jag nog inte var lite korkad ändå. Varje del var dessutom oerhört långdragen. Vilket psykologen senare förklarade för mig berodde på att det helt enkelt gick så bra för mig. Efter ett tag började jag krokna och vi kom fram till att jag skulle göra resten nästa dag. Han var förvånad att ingen funderat på om jag har Asperger innan och konstaterade att just då lutade det åt antingen Asperger eller Autismliknande tillstånd. Sen åkte vi hem eftersom vi insett att bilen helt enkelt inte klarat kryptrafiken på grund av en trasig fläkt. Eller vi insåg inte helt vi körde den till verkstad och fick reda på det där.

Nästa dag hade vi en annan bil som lyckligtvis inte kokade, vi blev lite sena eftersom kryptrafiken var ännu värre.
Den dagen gjorde jag resten av WAIS IV, ADNOS, Empatiteringstest, Instrumentell kommunikation och mentalisering. Svarade på fler frågor. Sen hade vi lämnat in alla dessa papper som jag skrivit om innan.
Sen åkte vi hem igen.

På den tredje dagen uppstod vi dock inte från de döda eller så men däremot åkte vi till Stockholm igen. Först träffade vi en läkare som också var väldigt bra, han hade pratat med psykologen och kollat på papprena och så. Han ställde en del kompletterande frågor. Till slut började jag bli lite nervig och förvirrad när han pratade en massa ångest och sånt.

Då lämnade han det så länge och kom fram till själva diagnosen som blev inte Aspergers syndrom som vi trott, men nära nog Autistiskt Syndrom eller det som i dagligt tal kallas autism. Samma som min bror har minus begåvningshandikapp då.
Fortfarande AHDH diagnos men den ses som det sekundära problemet.

De kommer att skicka sitt utlåtande till Habiliteringen här i Nyköping inom två veckor. Sen kommer jag att ”tillhöra” Habiliteringen och inte psykiatrin.

Jag hade tankar åt autismhållet innan men av någon anledning tänkt bort det.

Vi träffase psykologen igen som berättade om resultatet från testerna de pekade alla åt samma håll. Ingen av dem verkade det minsta tveksamma i sin diagnos. Jag är glad men omtumlad, äntligen en diagnos jag känner igen mig i. Men att det skulle ta alla dessa år att komma hit!

Tänker skriva om resultaten i nästa post, men jag vet inte var de är just nu!

Livet går vidare

Ja alltså något ämne måste man ju ha och uppdatering blir lite tjatigt i längden. Orden kom tillbaka efter någon dag, vilket var en lätttnad. Alltid lättare att kunna prata även om jag ibland helst hade sluppit.
Jag har varit förkyld, lyssnat på Immanuel Brändemos mycket intressanta föreläsning. Jag rekommenderar den varmt.

Efteråt gick Syster och jag med Immanuel på Thai restaurang och hade väldigt trevligt.
Jag laddade för dagen typ från samma stund jag fick reda på han skulle komma till Nyköping och var därför extremt laddad och även väldigt nervös över att göra pannkaka av alltihop, men det gick mestadels bra.
När jag ett tag fick panik över att ha babblat iväg en massa och kände mig stressad över detta. Kunde jag gå iväg till närmsta badrum, bryta ihop en stund, samla ihop och göra ett nytt försök.
Immanuel är lika trevlig i verkligheten som på bloggen!

Nu är jag tillbaka på mitt OSA på skolan, det går riktigt bra även om det är slitsamt med alla människor och intryck.
Jag har fått gå ner till 75% för jag behöver en ledig dag mitt i veckan för att inte gå sönder.

Jag är uppskattad och accepterad på ett sätt som jag inte är van vid, jag är ovanligt pratsam mot jag brukar vara i blandat sällskap.

Jag kommenterar en hel del saker jag finner lite udda även om jag inte är säker på om folk förstår att jag verkligen undrar och inte försöker vara lustig.

Var på lasarettet idag för att förbereda för att göra något åt mina långa, rikliga smärtsamma menstruationer.
Det var en intressant förmiddag, vi träffade läkare, narkosläkare och diverse andra.
Det första som hände var att en sjuksköterska skulle ta EKG hon kollade mitt personnummer, knappade in det, kollade och dubbelkollade igen. Jag blev lite fundersam över det hela tills hon förklarade ”du går in bra, men du står som man!”

Jag vet inte riktigt hur det gick till och om det innebär att att Kvinnokliniken har något vajsing eller om det är något mer omfattande.

Först var jag mest road, sen tänkte jag en stund till och funderade på att om jag varit MTF hade jag antagligen inte tyckt det var så himla lustigt. Sen funderade jag på det en stund och kom fram till följande.

Om jag hade varit det hade jag kommit ganska långt. Kvinnligt namn, kvinnliga kroppsdelar samt kvinnligt personnummer (slutar på 06) så min reaktion hade nog helt berott på dagsformen.