Avdelning igen

Det hela slutade med att jag behövde läggas in igen. Dr A kom ner till psykakuten och skrev in mig. Jag las in den 20/11 och fick mitt vanliga rum det enda ensamrummet och de hade tydligen flyttat runt hela avdelningen för att uppnå detta, vilket var en lättnad har svårt att dela rum och att sova med andra i rummet.
I början kändes allt nattsvart, ständig hög ångestnivå, djup depression, destruktiva tankar. Ingen förbättring bara uppgivenhet och elände.
Igår hade jag ett samtal med Dr A i ungefär en timme, ECT har ju hjälpt på ett sätt innan men mot ångesten och knappt nuddat depressionen vilket inte är så det är tänkt.
Den 11/12 har jag ett möte med en läkare som är expert på ECT, han har heller aldrig hört talas om en sådan reaktion och vill därför prata med mig i hopp om att lära sig något nytt.
Dr A höjde min Ritalin från 40+40 mg till 50+40 mg (har nyligen höjt från 40+20 till 40+40) jag tog min morgonmedicin och inom två timmar kände jag mig mycket bättre ångesten hade sjunkit dramatiskt, jag hade en helt annan syn på framtiden än jag hade igår.
Fortsätter det likadant i morgon är det ingen tvekan att det är ritalinökningen. De har tagit blodtryck på mig två gånger som än så länge legat på 110/80 och 120/80 vilket är bra siffror!

Fortfarande skör som nattgammal is men nu börjar jag skönja ljuset, inga direkta framtidsplaner än att jag nu är intresserad av att ha en.

Annonser

ECT och uppgivenhet

För det mesta mår jag rätt bra efter ECT-behandling, de enda bieffekterna brukar vara trötthet från narkosen. Men ibland går det helt fel. Efter första gången vaknade jag och bara grät helt tröstlös. Men förtvivlan varade inte så länge den gången.
Jag fick behandling i tisdags, innan dess mådde jag rätt bra, det var en undehållsdos för att jag skulle fortsätta må bra. Tyvärr slog det fel, det är andra gången jag får den här reaktionen och jag har fått närmare 20 behandlingar eller nåt vid det här laget.
Det märktes direkt efter, det tog mig längre tid att komma helt ur narkosen och jag mår uppenbart sämre sen dess. Det är femte dagen nu. Jag känner mig nedstämd, depressionen känns som den djupnat igen, jag känner mig glädjelös, uppgiven, livsleda.
Har svårt både att äta och sova.
L berättade om hur jag var efter narkosen. Jag satt i rullstolen drack mitt kaffe och juicen men rörde inte mackan utan tittade bara omväxlande rakt fram och på L sa ingenting och höll på att somna där jag satt, i vanliga fall har vi med egen macka men upptäckte på morgonen att brödet var mögligt, så hade med mjölkfritt margarin.
Efter ett tag frågade ECT-Skötaren om jag ville ha en macka till ”Ja, tack men kan jag få en utan ost” det var därför jag inte åt, jag fick en utan ost som jag snällt åt eller snarare tryckte in hel i min lilla mun, var antagligen för jobbigt att lägga ner den emellan. Inget av detta minns jag utan har fått det återberättat. Nu ligger jag på min säng och mår allmänt kasst.
Lyckligtvis har jag tid hos Doktor A i morgon förmiddag och så länge ska jag väl klara mig.

Att lita på sina sinnen

Att lita på sina sinnen är inte alltid så lätt, hittade ingen tröja i morse och bad L om hjälp hon hittade en, tog den på mig men kände genast att den luktade konstigt någon slags skarp, rökig doft. L kände ingenting så jag luktade på den flera gånger för försäkra mig om att jag inte inbillade mig, det verkade inte så allt som hände var att astman triggades.

Tycker det är svårt när jag känner hur något luktar väldigt starkt men andra känner det inte alls. Hur ska jag veta om jag inbillar mig eller om det är deras luktsinne som av någon anledning är avtrubbat?

Hur vet man vems sinnen som har ”rätt”? Eller är det bara olika rätt?

Apati

När det gäller apatiska barn är det en del som hävdar att de bara fejkar för att familjen ska få stanna. Jag tvivlar på det men tänker inte debattera.

I stället ska jag berätta om J som jag träffade på BUP när jag ungefär 16 år. J var i min ålder och adopterad från Korea vid 6 års ålder, J’s adoptivmamma satt bredvid mig i soffan första kvällen och sa gång på gång att ”J är ju så snäll” jag var lite väck själv och osäker på vem J var.

J var ganska tillbakadragen och jag kan faktiskt inte minnas att J någonsin pratade. Vi umgicks ändå, jag höll på att lära mig att knyta vänskapsband, vi pratade inte utan satt bara tillsammans och varje gång jag gjorde fel och fick trassel på tråden, löste J lugnt och tålmodigt uppe trasslet, jag tackade och fortsatte.

En annan dag skulle J, arbetsterapeut ute och cykla. J och jag stod med våra cyklar och väntade, vi tittade på varandra och utan ett ord cyklade vi iväg vi cyklade ganska länge innan vi bestämde oss för att återvända fortfarande med minimal kommunikation tror det var jag som sa de få ord som yttrades.

Men sen blev J ännu mer tillbakadragen tillbringade all sin tid på sitt rum liggande i sängen, kunde i början förmås dricka lite äpplejuice men sen gick inte det i heller, slöt sig inom sig förutom förtvivlade skrik emellanåt.

Jag tycker det påminner rätt starkt om de apatiska barnen, jag önskar att jag vetat hur det gick för J sen, BUP fick så småningom ge upp och skicka i väg J till avdelning där de hade möjlighet till sondmatning och så.

J har inget att göra med det verkliga namnet utan bara en slumpvis vald bokstav

Mer psykiatri

Är inlagd på psyket igen för en ny behandlingsomgång med ECT har fått 6 av 8 behandlingar och börjar längta hem. Har nytt läkarsamtal på måndag med både min ordinarie läkare och avdelningsläkaren får se vad som händer sen.

Har lyckligtvis eget rum vilket underlättar på så många sätt, framför allt är det lättare att sova när jag har eget rum.

De har väldigt bra veganmat här något som inte alla landsting ställer upp med.

Gör inte så mycket om dagarna för tillfället det blir mest Twitter och spel.

I morgon är det dags igen och sen en sista gång på fredag, sen får vi se vad som händer.
Vill så gärna flytta men verkar svårt att hitta ett bra ställe att flytta till.

Har får gett upp mitt OSA helt och får övergå till att endast vara sjukskriven hoppas vi kan få FK att begripa det

Känner mig ledsen och misslyckad skulle gett upp tidigare innan jag rasade så här djupt.

Saknar min Lotten och lilla Eskarina men inte våra högljudda grannar!

Just nu sitter jag på sjukhussängen och lyssnar på ”Cats” på iPhonen via Spotify. Ute snöar det.

Mer sjukhusprat

Den 18/12 efter telefontid med min vanliga läkare kom vi fram till att jag återigen mådde så dåligt att jag behövde bli inlagd igen. Vi åkte in på psykakuten igen och Dr A kom och skötte inskrivningen så jag inte skulle behöva träffa ännu en ny läkare.

Dagen efter inskrivning brukar man vanligen träffa avdelningsläkaren, men han lät bara hälsas att Dr A hade gjort så noggranna anteckningar vid inskrivningen att detta inte behövdes, jag blev något förvånad men också lättad att inte behöva träffa just den läkaren igen.

Jag fick höjd medicinering och en chans att själv känna efter hur jag mådde och själva hänga med i det hela, jag behövde då vara inlagd mindre än en vecka och kom hem den 23/12 med ett helt annat lugn än efter den förra abrupta utskrivningen. Skillnaden var enorm och hade inte den första utskrivningen varit så tvär, där jag kände mig mer utkastad och inte alls hann med i vad som hände hade den andra inskrivningen inte varit nödvändig.

Jag har även hunnit med ett återbesök hos min öppenvårdsläkare och det går sakteliga mot rätt håll igen.

Varför jag gillar Lego

Den här historien cirkulerar just nu på Twitter Lego om hur Lego rycker in och letar reda på en legpmodell som en 11-årig pojke med Aspergers har sparat länge till men som inte längre tillverkas.

Jag har också en berättelse om hur just Lego har ansträngt sig extra. Jag har en Autistisk lillebror han har dessutom ett begåvningshandikapp även om han är långt smartare än läkarna inser. Han gillar leksaker bland annat lego.
Han är född 1978 men samlar fortfarande leksaker. Det här var någonstans mellan 2000 – 2002 han tittade som han så ofta gör i en leksakskatalog och hittade inte oväntat en legomodell han ville ha. Han är dessutom en logisk herre och finns det en bild på någonting så måste ju föremålet i fråga finnas, svårt att ta bild av det annars.
Problemet här var att legomodellen som han tvunget ville ha fanns i en katalog som var från när jag var liten och jag är född 1971. Mamma gjorde sitt bästa för att övertyga J om att det var omöjligt att köpa den att katalogen var gammal.
J ville tro på att den inte fanns, eftersom den fanns ju på bild.

J har förvisso ett väldigt begränsat talat ordförråd men är ändå oväntat bra på att få fram vad han vill övertygade Mamma att skriva till Lego.

Mamma skrev ett brev till Lego och förklarade situationen och J såg till att det blev postat. J glömmer inte i första taget

Sen tänkte Mamma inte så mycket mer på det och det gick några veckor, kanske till och med månader och plötsligt en dag kommer det en DHL lastbil in på den lilla gatan med ett paket till J från Lego då har de hittat ett exemplar av modellen i ett lager i Storbrittanien. Sen har de först fraktat det till huvudkontoret i London och sen hem till J i Sverige. Allt detta helt utan kostnad för oss. J var överlycklig och resten av familjen vi var rätt imponerade vi också!