Hemma igen

Nu bestämde den inte alltför trevlige avdelningsläkaren att jag var tillräckligt bra för att bli utskriven men omedelbar verkan han hade även innan kommit med käcka uttalanden som att ”det är ett dyrt hotell” nu kände jag mig inte alls i skick att bli utskriven samt trodde inte alls att det var ett hotell, förutom då det faktum att inte höll ens nivån av ett sämre vandrarhem rent lokalmässigt så kan jag skilja på ett sjukhus och ett hotell.

Känner mig ganska knäckt efter både det för tidiga hemskickandet och hans extremt otrevliga bemötande. Ja det är ont om platser men ändå en stor fördel om man ser till att patienterna blir färdigbehandlade innan man slänger ut dem, finns risk att de ”studsar” annars och behöver mer vård än de annars skulle gjort, inte för att jag någonsin tänker återvända till den avdelningen så länge de hyr just de läkarna. Jädra ärkenötter. Jag har redan tillräckligt med dåliga erfarenheter av psykvården sedan innan och det här gjorde ju inte saken bättre. Tur att min nuvarande öppenvårdsläkare är så sympatisk, skicklig och insatt i NPF.

Måste få ordning på Försäkringskassan arbetsförmågan är för nuvarande noll och jag klarar mig helt enkelt inte på ett halvt sjukbidrag, känner mig allmänt uppgiven och att behöva ängslas hur jag ska ha råd att betala min del av mat, hyra och räkningar underlättar inte precis.

Att vara Autist i slutenpsykiatrin

Det är inte lätt på grund av den starka NT-norm som ofta råder inom psykiatrin. Det kommer ständigt nya människor som vill presentera sig och skaka hand, jag vill inte skaka hand. I synnerhet när jag mår psykiskt dåligt är det mer kroppskontakt klappa mig inte heller uppmuntrande på axeln eller liknande, rör mig inte helt enkelt!
Jag vill inte småprata och snälla personalen vänta inte på ett svar för allt ni säger, även ett en-ords svar som ”hej” eller liknande kan var mer än jag mäktar med.

Jag behöver inte jättemycket uppmärksamhet utan ärligt talat vill jag största delen av tiden vara i fred och vila mitt huvud.
Men att säga att det ”är bara att säga till om det är något” det ska inte vara något ”bara” där. Jag är Autistisk och djupt deprimerad ni kunde lika gärna be mig ta ner månen!

Jag blev ju som jag antydde i mitt förra inlägg inlagd i måndags, på tisdagen hade jag ett katastroftalt läkarmöte som gjorde att jag egentligen ville skriva ut mig idag. Sen kom min vanliga psykiatriker upp på kvällen och pratade med mig vilket gjorde att jag lugnade ner mig avsevärt redan då.

Sen hade jag ett bra möte idag med annan läkare, min ordninarie läkare och Syster som stöd och jag bestämde mig för att istället gå på permission tills på måndag, vilket jag snabbt insåg var lite väl optimistiskt och jag kommer troligen att återvända till avdelningen i morgon i stället.
Men ibland måste man prova för att inse att orken inte räcker så långt som man trodde och hoppades.
Annars är det lätt att sitta på avdelningen och tycka ”jag behöver inte vara här” skriva ut sig och krascha!

Passar på att blogga när jag är hemma eftersom det är ganska jobbigt att blogga på mobilen.

Psykakuten

Psykakuten är inget upplyftande ställe står just nu i korridoren och trycker för de andra patienterna låter för mycket för mina känsliga öron. Har träffat min ordinarie läkare för samtal och hälsoundersökning. Sen ska jourläkaren sköta själva inskrivningen.

Vardagssamtal

Skulle egentligen gått en kurs i vardagssamtal nu under hösten/vintern på Habiliteringen.
Hade verkligen sett fram emot den även om tanken på ”gruppdiskussioner” var skrämmande.

I stället ramlade jag ner i en djup depression eller sprang med full fart in i närmsta vägg beroende på hur man vill uttrycka det.

Bara för att jag ville för mycket, stannade kvar i en arbetsmiljö som var direkt skadlig för mig, eftersom jag kände mig accepterad för att jag vill vara självförsörjande och allt prat om arbetslinje och attityden mot sjuk och arbetslösa ger mig ångest och ont i magen.

Allting är domnat som insvept i en mörk, våt filt. Ingen glädje, ingenting bara en känsla av tomhet och självförakt.

Utsliten

Inser att jag inte bloggat på över ett år.

Mitt OSA som jag har kämpat med långt efter att jag borde insett att jag inte klarade av den miljön kommer jag att avsluta helt. Just nu är jag sjukskriven eftersom jag har hamnat i en djup, djup depression.

Har inte varit så här långt nere sen 1999. Jag har fått ny medicin och kommer troligen att bli inlagd i veckan som kommer för jag går bara mer och mer sönder inuti.

Att försäkringskassan nu vaknat till liv trots att jag försökt hålla dem informerade om mitt OSA och nu bestämt att jag har fått ökad arbetsförmåga och därför bara ska ha halv sjukersättning vilket innebär en inkomst på 4 400:-/månad underlättar inte precis situationen.

Jag känner inget intresse för något just nu, jag äter och sover dåligt, orkar inte ens gosa med Eskarina.

Annars twittrar jag mest nuförtiden, och just nu sitter jag mest här i mitt kletiga, svarta depressionsmörker och önskar att tiden inte gick så sakta och att jag kunde sova mer eftersom det är total ovärt att vara vaken just nu.

Ny läkare, nytt hopp

Har nu träffat min nya psykiatriker. Besöket började inte så lovande, hon var 15 minuter försenad och innan läkaren eller den man skall träffa kommer är man fast i ett väldigt slamrigt väntrum, mycket öppna ytor och grejer som gör att varje gång någon kommit in genom de automatiska dörrarna en trappa ner. Fortplantar sig smällen när de far igen upp genom byggnaden. Det var lunch på närliggande avdelning med slamrande matvvagnar i hissen som också var precis brevid.
Jag var med andra ord i upplösningstillstånd innan mötet ens börjat.
Läkaren visade sig dock vara en klippa, jag var ganska negativ från början. Först fick L sköta pratandet helt själv. Sen började jag med korthuggna kommentarer via L. För att sen faktiskt orka med att prata själv.
Vi hade tydligen träffats när jag var inlagd 2002 för insättning av Ritalina. Hon kom ihåg mig, jag kom inte ihåg henne.
Hon visade sig vara insatt i NPF, intresserad, engagerad och en bra lyssnare. Allt som min förra läkare inte var.
Jag har höjt Concerta dosen, fått löfte att få prova att dra ner på Zoloft.
Dessutom när jag berättat om mina svårigheter när jag provade Circadin erbjöd hon sig genast att skriva en licensansökan för Melatonin. Ämnet kom upp eftersom Circadin fortfarande stod bland mina mediciner.
Hon har gjort detta innan och var mycket positivt inställd.

Den 10/11 kl 8:30 har jag tid för introduktionsmöte på Habiliteringen där jag ska träffa en kurator och en sjukgymnast för introduktion samt prata om hur den fortsatta kontakten ska se ut och vilken hjälp jag kan behöva.

Jag har blivit beviljad boendestöd de skall komma hit för ett första möte den 3/11.
Håll tummarna att det inte blir så dyrt att inte vår ekonomi håller för det.

Idag är jag väldigt, väldigt trött eftersom min lediga vilodag igår åts upp av läkarbesök och shopping, så idag var jag tvungen att stanna hemma för att ha en chans att hålla i längden.

Vilar, twittrar, skall snart diska och fixa lite i köket, inte lämna lägenheten idag.

Blev inget av det

Måste återvända till psykiatrin för att få mina mediciner utskrivna. Läkaren vi åkte till Eskilstuna visade sig vara ett nedlåtande rötägg som helst hade velat slänga mer mediciner på mig. Som vilken standardkass psykläkare som helst.
Han tyckte snabbt att jag var en allmänt jobbig typ som inte gick att prata med och inte förstod ett dyft.
Ungefär samma som jag tyckte om honom då.

Vi har fått tips av en kompis om en psykläkare här i Nyköping som ska vara både bra och kunnig inom området.
Hon har förresten min gamla psykläkare tydligen har hon blivit bättre mot henne nu! Efter att hon anmält henne två gånger och jag orkar inte hålla på och bråka på det sättet.

Träffat LSS-handläggare på Myndigheten. Ja det stod så på en papperslapp utanför med pil ”Myndigheten” som jag sa till hennne sen när jag påpekade att skyltningen inte var så upplysande ”liksom vadå ”Myndigheten Myndighet” eller?
Hon höll med om att det var dåligt skyltat.

Annars har jag haft semester nere i Skåne. Firat min Mammas 60-års dag samt jobbat extra som assistent åt Bror.

Tyvärr hann vi inte träffa Lillebror och Fästmön så mycket de var fullt upptagna.

Annat nytt är jag har nya glasögon, två par från Specsavers eftersom mina gamla gick i sönder.
Vilket kanske inte var helt fel då det visade sig att jag blivit något mer närsynt på bägge ögonen.

Skolan har börjat igen och ungarna är tillbaka efter sommarlovet. Själv registrerar jag böcker som vanligt, hjälper lärarna med datorproblem och annat tekniskt de kan behöva hjälp med.
Har även hjälpt till att uppdatera hemsidan lite. Nytt möte med OSA handläggaren och Försäkringskassan den 23/9 hoppas allt går väl.