Provat vistelse på avdelning och påmints varför jag undviker psyket!

Till slut fick jag ge upp och söka mig till psykakuten efter att hamnat i en situation då jag i princip tillbringade all tid i sängen.
Jag vaknade vid niotiden på morgonen eller så, startade datorn som stod på nattduksbordet och började mentalt peppe mig själv för att kunna ta mig ur sängen och gå och hälsa på Syster som låg inlagd, besökstiden börjar klockan 2 och det tar kanske 20 minuter att gå, kanske någon minut extra nu på vintern då det är halt och räligt ute.
Jag kom iväg alltid en aning försening, jag log om än något ansträngt mig igenom besöket för att inte oroa henne, hon märkte naturligtvis ändå att jag inte mådde alltför väl eftersom jag inte har några större skådespelartalanger och hon känner mig väldigt väl.

Sen gick jag hem, tog av mig skorna gick, gick in på mitt rum, slängde jackan på fotändan i sängen, bytte kläder och la mig på sängen igen, sen låg jag där förutom korta avbrott för toabesök och så tills nästa gång det var besökstid.
Någonstans där slutade jag att äta, jag ljuger i vanliga fall i stort sett inte alls, jag är inte särskilt övertygande och det är för svårt att jobbigt att ljuga ihop något och sen försöka komma ihåg vad man har sagt.
Det finns dock ett undantag, det är allt för lätt för mig att glatt påstå att jag har ätit fast jag inte gjort det.

Så jag kom in med Syster till psykakuten i sällskap med Syster som var på dagperm efter att ha pratat med mobila teamet, först pratade jag en stund men efter en stund blev det för många frågor för mig så räckte över luren.

Jag blev inlagd på en annan avdelning, det positiva med vistelsen var att jag fick höjd Concerta, köket serverade till oerhörda glädje, god och näringsriktig veganmat, vi jämförde vår mat när vi träffades senare under kvällen och det verkar som veganmaten var mycket godare och trevligare än SNR kosten.
Vi är inte riktigt säkra på vad SNR står för, jag gissar för att den kanske är en förkortning för ”standard” någon som vet?

Jag fick inte mycket av besöket annars, jag satt mest på mitt rum och läste eller löste korsord.
Det var ganska stökigt och väkldigt, väldigt strikt. Jag är visserligen van psykpatient och van att personalen plockar ”farliga” saker och det är väl OK för det mesta, jag förstår ju varför även om det kan bli lite trist ibland.
Men här verkade som vad som plockades var mer slumpartat än genomtänkt, jag orkade inte direkt prata med de andra inlagda men jag hörde en del vad de pratade om. Bland annat var det en som fått sina tops beslagtagna, jag vet inte vad man kan göra med dem, jo man kan skada trumhinnan om man trycker in dem för långt och hårt i hörselgången, men annars?
Tuschpenna blev någon av med, själv hade jag en blyertsstiftpenna som jag faktiskt fick behålla, inte bara sladdar beslagtogs när jag skrevs in blev jag dessutom fråntagen hörlurarna till min iPod, jag valde då att låsa in också eftersom den känns ganska oanvändbar utan hörlurar, min elektriska tandborst låstes dessutom eftersom ”de faktiskt är vassa”
vad jag har förstått efter flitigt tv-tittande kan man få även en vanlig manuell tandborste hyfsat vass med lite arbete, och de där blåa otäcka engångstandborstarna som i alla fall är väldigt effektiva om man vill bli av med sitt tandkött?
De är ju så kantiga och vassa av sig själva att de borde nästan klassas som mordvapen, eller?

Första natten jag var där var det en jättetrevlig sjuksköterska som jobbade.
Sen nästa natt var väl sådär, men helt OK.

Sen jobbade ett gäng som satt inne på expeditionen framför varsin dator och häckade, jag klarade inte av att påkalla deras uppmärksamhet då jag ibland helt enkelt inte kan prata, ”Selektiv mutism” kallade en av mina tidigare läkare det och det kan nog stämma när jag läser om det. I alla fall detta ledde till att jag varken lyckades få tag i nattmedicin eller min tandborste. Första natten de jobbade kikade de in till mig klockan 2:00, jag var vaken och tittade tillbaka på personen som hastigt gick ut igen, natten därpå var jag vaken (jag hade inte ens ro att ligga) till minst klockan 5:00 under hela den tiden såg jag inte röken av nattpersonalen, naturligtvis kan de ha tittat in efter jag somnat men det känns tveksamt.

Jag hade svårt att göra mig hörd över de andra vid frukosten så att jag kunde få ut mitt jordnötssmör och sojamjölk eftersom det inte fanns några veganska påläggs/matfettsalternativ och jag inte äter bröd torrt och inte äter något bröd utan att ha läst innehållsförteckningen så det blev mest juice till frukost.

Vi försökte få dem att flytta upp mig till den andra avdelningen, men det gick ju inte eftersom vi räknas som ”anhöriga” dessutom hade tydligen avdelningsläkaren på den avdelning jag var på satt sig helt emot en uppflyttning av mig eftersom han ansåg att ”jag hade en sådan problematik att det inte var lämpligt att jag flyttade till den större (mindre strikta) avdelningen) jag är inte riktigt säker på vad han menade där.

Först träffade jag en läkare på intaget och hon var helt OK, sen träffade jag en läkare på söndagen som jag träffat innan, han är för det mesta bra, men har en del udda idéer och skulle kunna vara bättre på att lyssna.
Han ville att jag skulle sluta med Concerta och istället ta Voxra + Zoloft som jag redan har. ”För voxra är också bra för dem med ADHD” jag läste på om Voxra och tyckte inte att det verkade vara något bra byte.

Sen på måndagen träffade jag ytterligare en läkare, det gick inge bra alls, han lyssnade inte, han talade usel svenska (jag har inga krav på att de läkare jag träffar skall vara svenska men däremot tycker jag att det är bra pm de kan svenska så man kan föra ett samtal utan problem) först tjafsade vi hit och dit och han ställde tusen som jag tyckte jobbiga och ganska meningslösa frågor detta pågick en stund tills jag fick psykbryt och skrek lite på läkaren något i stil med ”skriv ut mig då för fan” eftersom jag kände mig trängd och ifrågasatt och eftersom det tagit kära Syster 1½ år att uppsöka vården och jag egentligen helst ville vara hemma i min säng. Varvid läkaren mumlade någon ”autistiska drag och affekt” jag vet inte exakt jag hade inte tid att lyssna, jag lugnade sedan ner mig och vi fortsatte samtalet (jag vet inte om det var den situationen som gjorde att han inte tyckte att det var lämpligt att jag bytte avdelning, men kom igen jag skrek lite, jag kastade inte möbler omkring mig eller så, jag körde inte ens min klassiker och rusade ut från rummet)

Man kom i alla fall fram till att man skulle kontakta Neuropsykatriskt Centrum och jobba på att få mig prioriterad och gärna framflyttad i kön till ny utredning.

Vi bestämde oss några dagar senare för att situationen inte fungerade, ett argument för att inte ha oss på samma avdelning var att Syster skulle kunna slappna av och bara ta hand om sig, lätt det var för henne att slappna av när hon visste att jag var en trappa ner och inte fick den hjälp jag behövde eftersom jag inte alltid klarade av att prata fastän hon ringt ner och förklarat för personalen hur det låg till, fått höra att de skulle ordna det och det sedan visade sig inte stämma.

Jag fick då träffa en fjärde läkare för utskrivningssamtal, han var kanske inte helt nöjd med mitt beslut att åka hem redan men inte mycket han kunde göra, han lyssnade när jag pratade, skulle stöta på NPC igen det besked det fått än så länge var att de ”skulle se om de kunde göra något” vilket inte han tyckte var ett godtagbart svar, han höjde Concertan med 18 mg eftersom ”jag sagt att den gick ur kroppen för tidigt” nu var visserligen inte det jag hade sagt utan att jag trodde att skulle kunna få bättre effekt med en högre dos och vill egentligen ta allt på morgonen men det är en senare strid.
Han ville också att jag skulle prova ett melatonin preparat att sova på eftersom de tydligen ofta är bra för folk med ADHD.

Så vi återvände hem, vi har varit hemma ett tag, vi har en riktigt hyfsad dygnsrytm emellanåt, riktigt var den i början nu har den tyvärr börjat glida igen.
Eller mina två första nätter var fruktansvärda jag fick utskrivetCircadin och det var det värsta jag varit med om, jag fick massor med biverkningar och ingen verkan. Jag fick följande biverkningar (efter ha hört om hur lite biverkningar den hade)
nervositet, rastlöshet, insomni, psykomotorisk hyperaktivitet (rastlöshet förenad med en ökad aktivitet), dålig sömnkvalitet och tidigt uppvaknande på morgonen vilket gjorde att dess effekt som sömnmedicin för mig kändes ytterst tveksam.
Det som hände var en ganska märklig upplevelse, om du tänker dig trötthet som något fysiskt inuti kroppen så var det som man ställt något riktigt tungt på den så den trycktes samman, jag kunde fortfarande känna att den fanns någonstans men jag kunde inte känna den, absolut inte sova och hade problem att ens ligga på sängen några minuter förrän framåt morgonen då jag antar att effekten började avta.
Nu använder jag Theralen eller ingenting igen beroende på dagsformen (kvällsformen? nattformen?)

Jag väntar otåligt att höra från med NPC med en tid eller åtminstone någon slags besked och tidsplan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s