Arbetslinjen och nedstämhet

För det mesta känner jag mig inte särskilt deprimerad nu förtiden. Visst kan jag vara ledsen ibland men det är ingen allmän ledsenhet utan det finns alltid konkreta anledningar till det.

Jag är ledsen för att det är så svårt att komma ifrån långtidssjukskrivning till en arbetsmarknad som man aldrig lyckats bli en del av. Av att inte ens som gratis arbetskraft (eller man får ju lön, bara inte av den som anställer en) under en begränsad period är man intressant.

Jag är ledsen för att jag inte lyckas få ordning hemma eller ens på mina egna grejor och allting som jag inte håller i eller har direkt i synfältet är svårt för mig att hitta.

Jag har nu fått tid nästa vecka på onsdag på Habiliteringsverksamheten på det lokala lasarettet för bedömningssamtal för ställningstagande inför eventuell utredning med en psykolog och specialpedagog. Den eventuella utredningen blir i så fall tidigast om ett år.

Jag blir dessutom inget gladare när jag ser Reinfeldt sitta i tv och uttala sig om nya jobbskatteavdrag,

om hur bra det är hur det skall ”löna sig att arbeta” vilket får mig att desperat utbrista ”men vi som inget heller vill än jobba, men som ingen är intresserad av att anställa, vad skall vi göra?”

Sen förstår jag inte hur man dels kan motivera att man först gör stora nerdragningar inom vård, skola och omsorg på grund av bristande skatteunderlag och sedan i nästa mening stolt berättar om nya skattesänkningar.

Jag respekterar att människor tycker och tänker annorlunda än mig, jag har inga problem att umgås med människor som röstar borgerligt vare sig IRL eller på nätet.

Men jag förstår inte hur man kan tycka deras politik är bra, i synnerhet inte om man inte tillhör den välbeställda överklassen som de helst gynnar.

Men så kan man ju inte förstå allt här i världen.

Jag säger inte att socialdemokraterna är perfekta i synnerhet inte numera när de drar allt längre åt höger.

Jag är vänstermänniska men jag är inte kommunist, för att det systemet skulle inte fungera.

Jag håller just nu på att engagera mig mer politiskt, försöker lära mig mer.

För att kunna argumentera och debattera på ett vettigt sätt krävs att man vet vad man pratar om, jag skulle dessutom behöva mer tålamod och bättre självkänsla innan jag ger mig i kast med det på allvar.

Jag vill fortfarande prova att dra ner på zoloft för att se om jag kan klara mig utan, fullt beredd att gå tillbaka i fall det skulle gå åt pipsvängen. Tyvärr är inte min läkare villig att prova det.

Jag träffade en sjuksköterska för samtal under en kort period, innan jag gav upp eftersom hon inte lyssnade på mig. I alla fall hon var också extremt negativ till att jag skulle prova att dra ner och höll långa utläggningar att det var som insulin för en diabetiker och på sätt och vis ligger det något i det. En del människor har en permanent sänkning av sertoninhalten i hjärnan.

Men det är fortfarande en haltande jämförelse, dels är det helt olika slags substanser med så vitt skilda funktioner att jag tycker det fungerar dåligt bara av den orsaken.

Sen är det ju inte säkert att min depression berodde på det, när jag diagnostiserades och fick utskrivet det från början för snart 10 år sedan, levde jag under bedrövliga omständigheter. Jag var väldigt isolerad och även om jag hade tak över huvudet var jag på sätt och vis hemlös eftersom jag ideligen fick påpekat för mig att lägenheten jag bodde inte var in utan  tillhörde behandlingshemmet och att jag inte fick bestämma över den på något sätt och att personalen minsann fick komma och gå som de ville, jag bodde där bara på nåder.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s