Är vikten det viktigaste?

Detta inlägg inspirerat av diverse tidningsartiklar, egna erfarenheter samt inlägg Trollhares och Witchbitch bloggar som jag skall försöka hitta senare så att jag kan länka och ha mig.

Det är ju alltför vanligt att övervikt ses som ett beklagligt personlighesdrag att om ens BMI är för högt beror det på att man är en slö, slapp och glupsk djävel som bara sitter framför tvn och äter bakelser.

Jag blev först medveten om min vikt när jag gick i sjätte klass, vid den sedvanliga kontrollen hos skolsköterskan, innan dess hade jag inte ens funderat på min vikt. Jag var visade det sig 160 cm lång och vägde 48.5 kg. Hela min värld rasade för kopplingen min hjärna gjorde (det var min egen hjärna denna gång, skolsköterskan antydde inte på något vis att jag var tjock) var att 48.5 kg det är nästan

50 kg är hälften av 100 kg och 100 kg är jättemycket så jag måste vara jättefet!

Detta följde med mig genom åren trots att jag nog egentligen var normalviktig.

Sen hamnade jag inom vuxen psykiatrin och blev ordinerad fler och fler mediciner, hade även p-spruta ett tag enbart för att slippa mensen och kilona inte smög sig på för det gick allt bra snabbt.

Omgivningen var snabb med sitt fördömande både personal och medpatienter var väldigt glada i att kommentera min vikt, allt från att ifrågasätta varje gång jag tänkte äta något som inte innehöll negativa kalorier typ ”skall du verkligen äta det där?” till rena förolämpningar ”Hej tjockis” ”Här kommer tjockisen” i olika variationer.

När jag var på utredning och fick min DAMP diagnos ville min pappa ta till vara på tillfället med läkare och när det gavs tillfälle till frågor (han kan ha skapat tillfället själv) säger han obesvärat ”VGG är ju kraftigt överviktig skulle du kunna skriva ut Zenical till henne?” jag trodde jag skulle gå i bitar, det står även noterat i mina papper att jag blev väldigt upprörd, för dels var det fel plats, jag hade precis fått en ny diagnos och var hjärtligt trött på att vikten alltid skulle dras upp i tid och otid.

Sen ville jag ju visst gå ner i vikt, men jag ville inte göra det genom att medicinera. Så det blev ett väldigt trist avslut på mötet.

Sen är det tydligen så att om du är överviktig spelar det inte så stor roll att du inte äter. Jag antar att du kan leva på dina reserver.

Jag fick träffa en dietist efter inte ha ätit någon fast föda på två veckor, hon ställde lite frågor.

Sen vägde hon mig och konstaterade ”Ja, du är ju fortfarande överviktig” vilket inte var helt motiverande för att börja äta igen får väl erkännas.

Jag träffade sen en vettig läkare som insåg vansinnet i min tunga, overksamma medinlista.

Hon satte sakta ut alla mediciner utom den mot hösnuva och ser man på kilogrammen bara rann av mig utan att jag ansträngde mig det bittersta. Sen blev jag lite halvrusig av viktnedgången och lade gradvis av med att äta  tills jag övergått till att leva på smaksatt mjölk och juice.

Under denna period bodde jag i en träningslägenhet som var del av ett ”behandlingshem” jag använder ordet i brist på annat för någon behandling erbjöd de banne mig inte och min erfarenhet av deras inställning var att om jag bara inte försökte dölja att jag inte åt, skulle de avfärda det som ett sätt att försöka söka uppmärksamhet och ignorera det hela, ”perfa” tänkte jag och åt mindre och mindre med allt större mellanrum, ett tag värmde jag mat i ugnen, petade i den tills den var kall då jag bestämde mig för att jag inte ville äta den eftersom den ju var kall. Jag var sen inlagd två veckor på avdelning i Lund för att börja med ett centralstimulerande preparat, under denna vistelse åt jag två gånger sammanlagt, jag struntade helt enkelt att gå till matsalen.

Ingen bekymrade sig dock nämnvärt om detta utom sista dagen då min läkare försökte få mig att äta en tallrik soppa som jag sysselsatte mig med utan att äta tills hon var tvungen att gå och jag kunde slänga eländet.

Tillbaka till träningslägenheten fortsatte jag att undvika mat, jag drack precis lagom med smaksatt mjölk och juice att jag undvek att trilla ihop i en liten hög. Mina sömnbesvär förvärrades ytterligare först kunde jag inte somna förrän framåt soluppgången vilket jag sen löste med att låta taklampan vara tänd, sen fungerade inte det i heller utan jag var vaken hela natten, hela morgonen och kunde med lite tur sova 3 timmar på eftermiddagen. Vikten rasade inte oväntat både stadigt och snabbt, jag träffade få människor på dagen och på nätterna satt jag uppe på nätet och chattade vilket inte blev helt billigt.

I lägenheten under mig bodde en yngre tjej som jag umgicks en del med, hon var knubbig men inte fet eller så, hon var nu nästa person som personalen inriktade sina viktpikar emot, hon fick inte ha lättmargarin på smörgåsen utan skulle ha mager mjukost med mager hårdost på. När hon sökte sig till personalen på grund av svåra smärtor i benet fick hon höra att  ”hon inte alls hade ont utan bara försökte få uppmärksamhet och om hon nu mot förmodan hade ont så var det ‘bara fettet som trängde på'”

Det visade sig senare att tjejen råkat ut för en blodpropp i benet!

Nej jag har inte en aning vad som menas med det eller hur den kvinnan fick sin sjuksköterskelegitimation,

om någon vet vad det handlar om, berätta gärna i kommentarena.

När jag inte ätit på en månad kom en i personalen faktiskt fram till mig och sa ”vi har märkt att du gått ner så mycket i vikt på sistone att vi börjar bli oroliga, har vi någon anledning till det?”

Jag log genast mitt soligaste leende och bedyrade att ”Nejdå, det är ingen fara” och kunde ostört fortsätta.

Det som var jobbigast var att jag inte kunde träffa mina föräldrar och inte låta dem hälsa på mig eftersom de inte skulle ge sig så enkelt och låta mig svälta i fred.

Så småningom blev mitt långvariga viktras för mycket även för de som var övertygade att min självsvält bara var uppmärksamhetssökande jag var nu inte egentligen underviktig inte enligt BMI i alla fall men jag hade krympt väldigt mycket och kunde trots att jag är en ”normalstor” vuxen kvinna använda kläder avsedda för 10-12 åringar, enda problemet var att de kunde bli lite korta i benen. Jag sov oerhört dåligt som nämnt innan och oavsett hur mycket kläder jag tog på mig frös jag konstant. Jag hamnade på samma avdelning jag varit på för att börja med centrastimulerande och alla utom läkaren var väldigt snabba med att skylla det faktum att jag inte åt på medicinen utan att bekymra sig det bittersta om jag slutat äta innan jag fick den insatt och hade inte ens varit diskret med det hela.

Det är klart att övervikt inte är nyttigt för hälsan men att väga alla som kommer till vårdcentralen har jag svårt att tro skulle vara till någon glädje, för mina erfarenheter har lärt mig att an går faktiskt inte ner i vikt bara för att man väger sig oftare, man blir inte mer motiverade att försöka nå en hälsosam vikt av ständiga kommentarer om sens vikt och moralkakor om hur bättre allting skulle bli bara man gick ner i vikt. Jag tror risken är alldeles för stor att det slår över då. Att man ruttnar på alltihop och antingen äter urskillningslöst vad man råkar få tag i eftersom man inte orkar ens tänka på vikten längre eller att man som jag till slut inte kan förmå sig att äta alls.

Läste en kommentar till inläggen jag hänvisar till ovan där någon upprört kläcker ur sig något i stil med att de minsann inte ”vill bidra med sina skattekronor till vård bara för att vederbörande tycker om att äta”

Hela tankegången är fel där, dels är det inte alls säkert att alla som inte har tillräckligt lågt BMI blir sjuka just av det.

Sen tycker väl de flesta om att äta? Är inte det någon slags överlevnads instinkt eller så? Inte att bli överviktig utan att faktiskkt tycka det är trevligt så an gör det tillräckligt ofta för att undvika bli sjuk av för lite näring.

Själv är jag inte alltid förtjust i att äta, relativt ofta önskar jag att man kunde slippa, men det är i mycket min komplicerade relation till mat som gör det, samt något mer jag inte kan sätta fingret på.

Annonser

3 responses to “Är vikten det viktigaste?

  1. Det är ”infekterat” det här med vikt och mat.

    Jag äter inte mycket, inte vad jag själv tycker, men ändå stiger vikten sakta. Men jag GLÖMMER att äta. Hela dagarna går utan att jag äter, och sen på kvällen, men shiiit va hungrig jag blev, och då, när kroppen varit inställd på svält, så blir det ju tokfel, med allt den plötsligt måste ta hand om.

    Nu ska jag iväg till släktingar i morgon. I deras värld, är man BRUNbränd (nästintill svart), vad nu det ska va bra för. Dom tror dom är jättevackra, men all sol, har satt sina spår minsann. Sen måste man vara smaaaaal, (vem sa nu att DET är vackrare??)
    En fin bil skadar ju absolut inte heller….
    Men viktigt är, var absolut INTE fet, tjock eller knubbig. men guuuud va du har blivit stor, det är inte bra förstår du, du måste tänka på vad du äter, ja minsann.. .bla bla bla….

    suuuck… En vecka med ångest och dåligt samvete? Är det det jag åker till?

    Njaaa….. Vet inte det, jag lever åtminstone inte i en fantasivärld… min värld är verklig, och den verkliga världen tänker inte på fetma och mat, eller solbränna o fina bilar. I den verkliga världen finns bara tid för överlevnad….

    Dom skulle prova att besöka den världen nån gång…

  2. Vikten har alltid varit en ångestfylld grej i mitt liv, en ångest som helt och hållet skapats pga andra människors åsikter ang. min vikt. P g a hög ämnesomsättning har jag alltid haft lite undervikt, något som tydligen retar gallfeber på många och jag har blivit mobbad, baktalad – jag är tydligen så jävla ful och äcklig bara för att jag saknar några kilon, jag borde börja dricka grädde eller söka hjälp eftersom jag absolut MÅSTE vara sjuk, för normal kan jag ju absolut INTE vara (och faktumet att vi alla har olika ämnesomsättningar hör tydligen absolut inte till saken..nej nej).

    Det är väldigt kul att få höra sånt här, speciellt under sin uppväxt när man så lätt formas av omgivningen och dess åsikter. Jag har till och från haft en väldigt skev bild när det gäller mat och vikt och jag har pendlat mellan att hetsäta och att knappt äta alls, helt och hållet pga den ångest som andra gett mig. Jag var inte sjuk från början, jag blev det pga andras förväntningar och åsikter.

    Folk pratar alltid så fint om att man ska acceptera och tycka om sin egen kropp, men det är tyvärr relativt svårt att göra det när dom själva inte accepterar mig. Gång på gång har jag under min uppväxt frågat mig själv varför jag inte kan duga som jag är.. Varför ska det överhuvudtaget vara så svårt att acceptera olikheter?

    Jag är 26 nu och det har tagit ända tills nu att sluta fred med mig själv och kunna se mig själv i spegeln och säga att ”Jag duger!” och det är mycket tack vare en personlig tränare som hjälpte mig att få ordning på min självbild (hon är en helt underbar människa!). Men ändå..fortfarande kan jag få olustkänslor när någon kommenterar att ”Du är ju så smal, mår du verkligen bra?”. Varför överhuvudtaget kommentera en annans vikt? Varför anser sig folk ha den rätten? Varför har den här världen så fruktansvärt svårt att acceptera att vi alla är olika?

    Sen kan jag bli väldigt upprörd över detta eviga BMI-mätande och att det många gånger används på helt fel sätt. Vad som är ett ”normalt” BMI är individuellt för varje person och ämnesomsättning och kan inte bara baseras på längd och vikt (något som jag fått lära mig under min undersköterskeutbildning). Något annat som gör mig upprörd är alla dess lättvaror och lightprodukter. Det har skapats en sjuklig syn på fett och socker och vad som är nyttigt och inte nyttigt.

    Det här är ämnen som jag skulle kunna sitta och skriva om hur länge som helst, så nu slutar jag, haha! 🙂

    Kram på dig!

  3. Åh vilken tung erfarenhet, jag fastnade i matmissbruk när jag var 13 år, hetsåt fram tills jag var 24-25. När ångesten kommer krypande är det lätt att hamna där igen. Det som utlöste mitt var en kommentar från någon obetänksam person.. Det var det utlösande men problemet fanns där redan. Det sägs att vi med diagnoser inom autismspekrat har lättare för att fastna i dylikt men även personer med borderlineproblematik. De sägs där att det handlar om impulsivitet..vad vet jag..jag tänker inte, jag bara gör ..
    Var räd om dig!

    /Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s