Det där med sömn är inte lätt

Det blev ingen tidig kväll utan snarare tvärtom det blev ingen sömn alls! Jag gjorde flera försök men det ville sig inte och jag blir så rastlös och olycklig av att ligga när jag inte kan sova så jag gick upp igen efter ett tag, vid sjutiden gav jag upp för natten och skall försöka vara vaken idag och hoppas på bättre tur i kväll.
AddAnna dök upp på msn och undrade om jag inte somnat än och det hade jag ju inte 😀
Vi pratade en stund och hon tipsade mig om denna post hos AtDeHyDi (jag var mycket förbryllad över hennes valda namn på bloggen i början, det tog mig pinsamt lång tid att utläsa vad det stod)

Tillbaka till sömnen eller bristen därpå när jag var liten sov jag bra, jag somnade lätt och snusade sedan sött natten igenom, jag vet inte riktigt när sömnen började bli svår, någonstans började jag läsa innan jag somnade och när jag gick på högstadiet var sömnen svårflörtad, det slutade oftast med att läste större delen av natten och somnade mellan 3 och 4 på morgonen för att sedan gå upp klockan sju och masa mig till den förhatliga skolan. Ibland somnade jag inte alls, jag kunde inte gå upp ur sängen för då störde jag resten av familjen så jag låg och våndades timme efter timme sömnlös i min säng, jag kände mig så ensam i nattens mörker så jag provade att lyssna på radio men det spelades för mycket musik och pratades för lite för att jag skulle vara nöjd. Jag förstår inte idag när jag ser tillbaka på den tiden hur jag klarade mig på så lite sömn.

Jag hamnade senare på BUP först avdelning och senare behandlingshem efter två tablettöverdoser, nätterna var en pina jag sökte mig till nattpersonalen men fick höra att jag ”måste försöka sova” vilket jag gjorde, men vad hjälpte det? Jag smög mig upp ibland och stod vid något fönster och tittade på mörkret utanför, tyvärr märkte nattpersonalen snabbt att jag var uppe och jag låg återigen och vred mig i sökan efter den svårfångade sömnen.

När jag flyttade in på behandligshem blev ingenting bättre men eftersom behandlingshem är lite öppnare än en låst avdelning och man kan ta in flera saker där så lindrad jag ofta min nattliga ångest under vaknätterna genom att ägna mig åt självskadehandlingar eller med andra ord jag skar mig i underarmarna med rakblad det var en ”överlevnadstaktik” jag använde mig av från det jag var 14 år gammal tills jag var nästan 30 år i större eller mindre uttsträckning så mina armar är något knöggliga. Vi hade en vakande nattpersonal men de var båda övertygade om att det bara var som jag försökte få uppmärksamhet typ så jag kunde hålla på ganska ostört fastän de ofta visste vad jag gjorde även när jag i brist på annat hämtade en kökskniv.

När jag blivit utskriven från behandlingshemmet och flyttat hem till mina föräldrar igen gjorde jag en sista vända på BUP då blev jag föreskriven Theralen till natten som sömnmedel, först i droppform och senare tabletter, det gick jag på flera år och det fungerade bra för mig.

Sen slutade jag med Theralen och lyckades klara sömnen hyfsat ändå, sen hamnade jag inom psykiatrin igen efter att ha flyttat hem till mina föräldrar efter två på Folkhögskola och när jag bara grät hos Arbetsförmedlingen hamnade jag efter diverse förvecklingar där igen.
Jag tillbringade sen de närmaste åren 1993-2000 nästan uteslutande på diverse psykavdelningar och behandlingshem, jag var tungt medicinerad och sömnen fungerade lite hipp som happ, tror jag minnet från de åren är något suddiga.
1999 fick jag min DAMP-diagnos och i mina journalpapper från behandlingshemmet står typ att ”patienten har ny diagnos men vi fortsätter som tidigare”
1999 var ett riktigt dåligt år för mig både min mormor och min farmor dog, jag försökte dränka mig och blev intagen enligt LPT då jag ruttnat på allt och den enda mening jag yttrade till psykiatern jag träffade efter min misslyckade dränkning var ”släpp ut mig jag skall ta livet av mig” jag upprätthöll denna något ensidiga linje när jag var uppe i Länsrätten (min stackars advokat måste ha känt att det var kört från början) så ni kan nog gissa hur det gick?

I alla fall kom det något gott med det hela, läkaren på avdelningen jag var inlagd tittade på min minst sagt massiva medicinlista och konstaterade att ”det här går inte du är ändå inte hjälpt av dem” så hon satte ut dem en efter en. lugnt och metodiskt och inte blev jag ett dyft sämre utan dem däremot blev jag piggare och mer alert.
När jag las in hade jag en medicinlista som var så omfattande att när jag träffade en ny sjuksköterska och hon läst igenom den var en vanlig reaktion att titta misstroget på mig och säga ”och du är vaken?”
När jag skrevs ute var det enda som stod på den koffein och antihistamin

Koffein som en förberedelse för att börja ta centralstimulerande medicin.
Jag skrevs in två veckor igen i januari 2000 efter att ha varit tillbaka på behandlingshemmet ett par månader för att börja med centralstimulerande det var en liten tablett som det stod präglat A på, det var inte ritalin utan den kallades helt käckt ”amfetamin” har aldrig hört talas om den sen.

Jag hade innan min LPT vistelse dragits med en betydande övervikt som omgivningen var väldigt glad i att påminna mig om och påpeka mig för i tid och otid, när medicinlistan nu krympts, krympte även jag.
Jag motionerade inte mer, jag ändrade inte mina matvanor jag bara slutade ta halva fass varje dag.

Jag fick många komplimanger för mina nya figur men jag var inte nöjd, jag bodde vid den här tiden i träningslägenhet och jag började hoppa över fler och fler måltider.
De två veckorna jag var på avdelning för att börja min nya medicinering vet jag att jag åt sammanlagt två gånger, jag visste att personalen inte skulle lägga sig i utan bara vifta bort det som ett sätt att ”söka uppmärksamhet” så jag bemödade mig inte ens om att gå till matsalen.

Jag var sen tillbaka i min lägenhet och lade helt av med att äta fast föda, jag livnärde mig på smaksatt mjölk (Gimmie från Skånemejeriena) och ibland något glas juice, min vikt rasade så klart av denna ”diet” jag hade svårt att sova jag var vaken hela nätterna och somnade som en klubbad oxe vid sex på morgonen då solen gick upp.
Då ringde de från personalen vid halvåtta för att påminna mig om att ta morgonmedicin.

Till slut kopplade jag och började sova med taklampan tänd, det fungerade ett par veckor eller så.
Jag fortsatte min ”diet” jag visste hur saker och ting fungerade så jag brydde mig inte om att ens försöka göra sken av att jag åt, inga problem. När jag hållit på en månad närmade sig en från personalen mig och frågade ”vi har märkt att du gått ner så mycket i vikt på sistone att vi börjar bli oroliga, har vi någon anledning till det?”
Varpå jag log mitt soligaste leende och sa ”nej då det är ingen fara”
Klart! Så var det problemet ur vägen
Jag fortsatte att leva på mjölk och juice, vikten rasade jag gick ner upp till ett kilo om dagen!
Sömnen däremot blev sämre och sämre, till slut satt jag uppe hela nätterna framför datorn och skaffade mig enorma telefonräkningar genom att surfa på nätet timme efter timme, där fick jag den mänskliga kontakt jag behövde för att orka ett tag till.
Sen var jag uppe hela förmiddagen och kunde med lite tur slumra till och sova 2-3 timmar på eftermiddagen.

Mina föräldrar ville ju så klart träffa mig, men jag tvärvägrade kontakt med dem under denna tid, innan hade jag åkt och hälsat på dem med jämna mellanrum och mamma hade kommit hem till mig. Men med sorg i hjärtat avvisade jag all sådan kontakt eftersom det hade satt mig i en situation där jag hade varit tvungen att faktiskt äta någonting annat än det jag levde på nu.

Mitt minne kajkade ihop totalt ifall du på kvällen hade frågat mig hur min dag varit och vad jag hade gjort hade jag inte kunnat svara det var alldeles blankt i huvudet.
Detta pågick i veckor, kanske månader mina minnen från den tiden är diffusa. Den läkare jag gick hos utanför behandlingshemmet (samma som fixat mina mediciner) var så orolig över mitt dåliga sovande att hon översåg med att jag inte åt, hon trodde att jag skulle börja äta självmant när jag var ”nöjd” med min vikt. Hon var rädd att jag skulle gå in i en psykos eller få ett epileptiskt anfall av ren sömnbrist.

Det blev en sjukhusvistelse till och någonstans började jag med propavan som jag äter än idag.
Tyvärr fick jag sluta med min ADHD medicin även om läkaren faktiskt lyssnade när jag sa att det inte var medicinen som gjorde att jag slutade äta var övriga personalkategorier snabba på att skylla det hela på att jag åt ett ”amfetaminpreparat” det var samma avdelning som jag varit på när medicinen sattes in att jag inte ätit innan jag började medicinera var det ingen som ville låtsas om.

Mina sömnbesvär går i vågor och även om det är kämpigt just nu med udda sömntider och sömnlösa nätter detta var den andra vaknatten på relativt kort tid så kan jag än så länge trösta mig med. ”du fixar det här, du har varit med om mycket, mycket värre sömnlöshet”

Jag är dessutom numera fri att stiga upp när sömnen inte kommer och behöver inte ligga och våndas timme efter timme i en säng som känns nästan som ett fängelse och numera kan jag surfa nätterna igenom utan att få en ohemul telefonräkning. jag klarade mig förresten från diverse ekonomiska otrevligheter på grund av obetalda räkningar genom ett läkarintyg där det stod att jag lidit av en depression som varit så djup att den räknats som en psykisk störning.

Jag lyckades efter ett par år få börja med centralstimulerande igen först ritalin men att ta medicin vid 14:00 varje dag är inte lätt att komma ihåg och kapselvarianten gick ur kroppen för snabbt på mig så det blev Concerta till sist som fungerar bra.

Annonser

2 responses to “Det där med sömn är inte lätt

  1. Oj, vad mycket jobbigheter. :/ Stor kram till dig!

    Jag känner ibland att jag är förskonad, jag har inte legat inne eller så, har inte rispat sänder min kropp osv, fast så ser jag att mina problem är helt annorlunda, men ack, de har varit problem.

    skall skriva klart om min story någon dag.

  2. vegangeekgirl

    *stor kram tillbaks*

    det är klart att det varit problem ändå! Jag hade inte tänkt skriva så mycket men det blev svårt att förklara annars. Jag har haft otur och verkar ha någon slags dragningskraft på mindre lyckad/utbränd vårdpersonal. Jag önskar att jag inte spenderat så många år på psyket eller lärt mig dämpa ångest med rakblad. Även om mina armar varit med på nyheterna är det inte särskilt roligt att ha så knöggliga armar.

    Jag hade nog kunnat ge ut en hel bok om mina äventyr i psykiatrin men jag litar inte tillräckligt på mitt minne, sen vet jag inte om jag klarar att skriva en bok.

    Problemen ser olika ut för alla och en av mina djupaste övertygelser är att man inte kan jämföra lidande!

    Den jag är mest putt på är den överläkare på BUP som 1986 eller 1987 bestämde sig för att den MBD/DAMP diagnos de var inne på att ge mig intes stämde och istället gav mig den något udda diagnosen ”konstriktiv neuros” som jag inte är säker på att hon inte uppfann själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s