Uppföljning på "förvirrade mail"

När jag skickat ett mejl som jag antingen på goda grunder eller bara allmän osäkerhet är nevös över sitter jag sen och nästan konstant uppdaterar min mejl sida… det funkar inte kan jag tala om folk svarar inte snabbare för det, jag har dessutom hört att en del människor inte tillbringar huvuddelen av sin lediga tid på nätet… märkligt! Vad gör de då?

Majsan67 har en del kloka tankar om mitt inlägg nedan.

Nej jag har ingen terapeut eller jag skulle kanske kunna börja hos den jag försökte med sist, hon är sjuksköterska och ganska trevlig som person men de samtal vi försökte ha gjorde mig mest frustrerad. Innan dess har jag provat med två andra i det här landstinget en arbetsterapeut och en annan sjuksköterska. Väntetiden är lång och insatserna är höga det är jobbigt att prata, dels om jobbiga saker som jag antar att det är för alla men ibland när jag är på det humöret är ALLT pratande jobbigt. Jag föredrar att skriva och skulle helst ha en terapeut som kunde behandla över nätet, jo det skall tydligen finnas men jag och Google har inte lyckats hitta någon. Jag skulle helst vilja ha någon som är insatt i ADHD, det finns en hel avdelning/sektion eller vad det heter som kan det här med Neuropsykiatriska funktionshinder på vårt lokala lasarett men dit får man bara komma om man är under 18 år gammal och det var det ju ett tag sen jag var.
Jag skall berätta lite bakgrundshistoria eventuellt i fler poster så att det inte blir för långrandigt och tungläst.

Livet började bli eländigt på högstadiet, jag var utanför och mobbad och hade väldigt få som iddes prata med mig. Så småningom blev skolkuratorn inkopplad vilket inte underlättade på något vis, hon ställde charmanta frågor som ”Vet du varför de andra barnen inte tycker om dig”, ”Är du en ensamvarg” alla frågar var för att utröna vad det var för fel på mig.

Till sist orkade jag inte mer och efter två överdoser hamnade jag på barnpsyk (jo jag hamnade en kort vända redan efter första men den räknar jag inte) jag var 14 – 15 år och i de papper jag läst från den tiden långt senare var man inne på att diagnosticera mig med ADHD eller MBD jag minns inte vilket det kallades då, men överläkaren bestämde sig för att nej min diagnos blev ”Konstriktiv neuros” vad nu det kan vara… Konstriktiv betyder ”bindande, låsande” men jag har aldrig stött på någon som hör den diagnosen innan.

Jag bodde sen två år på behandlingshem jag var olycklig och självdestruktiv men kände mig mest som personalen tyckte jag var jobbig och uppmärksamhetssökande. Mycket bättre blev jag inte.

Jag hade från 1986 till 1990? En psykolog som jag tyckte om, jag berättade massor för henne men det var mest ett ställe att ösa ur sig elände inte ett att hitta svar på.

Jag gick sen den tvååriga hälso och sjukvårdslinjen, mest för att det var det mina betyg räckte till men misslyckades med praktiken.

Sen gick jag 2 år på folkhögskola, där hade jag vänner men jag var nybörjare och osäker och klängde mig frenetiskt fast vid dem i rädsla att bli utanför och ensam igen.

Sen skulle jag söka jobb och bara grät, blev remitterad till AMS och hamnade genom olika förvecklingar på psyket, man började sätta in mediciner i stora mängder. Jag åt mediciner men kände mig mest ensam och vilsen, medicinerna hjälpte inte mycket utan gjorde bara tillvaron luddig. Jag dövade den inre smärtan med självskadehandlingar och började misströsta om att någonsin kunna leva ett liv värt att leva.

Efter diverse förvecklingar hamnade jag på ett behandlingshem, mitt tillstånd blev inte bättre snarare tvärtom och jag var fortfarande tungt medicinerad, efter ett par år blev det mindre och mindre behandling och mer och mer förvaring. Jag blev skickad på utredning av min Fd läkare eftersom hon misstänkte att jag var autistisk, det var jag inte däremot var det ingen tvekan om att jag har DAMP. Inget förändrades i min behandling, det står t o m i min journal ”fått damp diagnos men vi ändrar inte vår behandling” typ. Tiden fortsatte i still mak. Jag flyttade till en ”träningslägenhet” där den största problemet för personalen var min oförmåga att hålla ordning, min motvilja att de bestämt att de skulle städa utan min medverkan, de var också tydliga med att det var inte *min* lägenhet så jag hade inget att säga till om.
Jag slutade av olika skäl att äta och livnärde mig på smaksatt mjölk och jucie, äntligen rasade de där kilogrammen för mycket som min omgivning alltid pikade mig om plus några till.

Jag tog när detta hände ett amfetaminprepat som de var snabba att skylla på det stämde inte för fem öre men som vanligt lyssnade ingen. Jag hade nämligen träffat en läkare som sett min digra medicinlista konstaterat att de inte verkade hjälpa mig och sakta men säkert satt ut dem och satt in mig på en ADHD medicin istället.

I alla fall jag var i det närmaste persona non grata när jag kom ner till ”samlingslokalen” kunde köket vara fullt av personal så fort jag satte min fot där hade plötsligt alla mer eller mindre genomskinliga ärenden på annat håll ”jag tror jag går in i samlingsrummet och äter efterrätten”
Vi hade möten som inte ledde någonstans, under en sväng på avdelning för att ”lära mig äta igen” vilket jag inte var det bittersta intresserade av så jag sparkade och skrek lite så vek de sig.
Nu när jag inte längre var drogad och behandlingen blev mindre och mindre värd namnet, fick jag kontakt med en medpatient som engagerade sig mer i mig än någon gjort på länge.

Hon började prata med mig dagen efter att en annan som jag antar paranoid patient attackerat mig fysiskt eftersom hon var övertygad om att jag snackade skit om henne. Vilket jag inte gjorde… det krävdes fyra vuxna män för att förhindra henne från att spöa skiten ur mig. Det var dock ingen som kollade hur jag mådde efter denna attack, så denna kvinna steg in. Hon var mer envis och gav inte upp så fort hon stötte på motstånd, men hennes hjälp började jag så sakteliga äta igen.

Hon var med på ett av alla dessa meningslösa möten, min PAL som hjälp mig med medicinerna var också där. Vi var alla väldigt tydliga med att jag ville därifrån och behövde komma därifrån, på ett finkänsligt sätt förstås. Men p g a Psyk-Ädel hade läkarens åsikter inte större tyngd än mina och de kom senare upp med papper de ville att jag skulle skriva på som helt enkelt var ett ”skriv på att du går med på dessa regler så får du stanna kvar” jag vägrade både där, personen sa att jag kunde komma ut och skriva på det senare, jag ringde och sa att jag inte kom för att jag inte ville skriva på. Svaret? ”Då har jag inte tid att prata längre” *klick*

Det finns så mycket att skriva om min vistelse där men det river upp för mycket och jag vet inte om någon orkar läsa eländet. När vi skulle ha ännu ett av dessa eviga möten satt ägaren där som behandlat mig mycket illa och jag därför var rädd för, vände jag på klacken och gick därifrån, insåg att jag inte var trygg i lägenheten heller gick till biblioteket det hade inte öppnat än och jag insåg plötsligt att jag skulle aldrig vara trygg där. Vad göra? Jo jag bestämde mig för att gå hem till kvinnan som nu var min bonus mamma, det var 12 mil dit men jag tänkte att om man bara går tillräckligt länge måste man ju till slut komma fram! Så jag gick jag hade tidigare kollat upp åt vilket håll och på vilken väg jag skulle gå. Jag gick i över 8 timmar mestadels i hällande regn, jag köpte mat på vägen, men åt den gående. Jag kom drygt 3.5 mil innan jag blev upplockad av en snäll bussförare, som tog med mig hem till sin flickvän och lät mig låna duschen och telefonen. Jag ringde min bonus mamma och hon och hennes man kom och hämtade mig. Det tog två eller tre dagar innan behandlingshemmet började göra efterforskningar (jag hade stuckit dit innan så de kände till henne och hade telefonnumret) min plan B om jag inte fick stanna där var att försöka gå 40 mil till min bonus syster. Behandlingshemmet hälsade att jag inte var välkommen tillbaka vilket var en stor lättnad.

Men det blev ju jättelångt och jag vet inte ens om det förklarar något. Men nu när jag skrivit så skall jag banne mig posta det.

Annonser

One response to “Uppföljning på "förvirrade mail"

  1. Hej!
    Oj… jag lider med dej… verkligen!!!! Hur bor du nu`??
    Måste säga att jag skrattade de där första raderna… jag gör likadant.. kolla..kollar..kollar.. men hallååå..ska de inte svara på mailet snart..
    Usch ja…
    ADHD… ja du… i min sons fall tror jag det kommer från mej..och det från min familj.Jag har ingen diagnos, har trots allt haft ett fungerande liv.. men.. ja jag vill veta vem jag är, varför jag är som jag är…
    Kram på dej, kul att du tittade in hos mej… jag komemr titta föbi fler ggr!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s