Är vikten det viktigaste?

Detta inlägg inspirerat av diverse tidningsartiklar, egna erfarenheter samt inlägg Trollhares och Witchbitch bloggar som jag skall försöka hitta senare så att jag kan länka och ha mig.

Det är ju alltför vanligt att övervikt ses som ett beklagligt personlighesdrag att om ens BMI är för högt beror det på att man är en slö, slapp och glupsk djävel som bara sitter framför tvn och äter bakelser.

Jag blev först medveten om min vikt när jag gick i sjätte klass, vid den sedvanliga kontrollen hos skolsköterskan, innan dess hade jag inte ens funderat på min vikt. Jag var visade det sig 160 cm lång och vägde 48.5 kg. Hela min värld rasade för kopplingen min hjärna gjorde (det var min egen hjärna denna gång, skolsköterskan antydde inte på något vis att jag var tjock) var att 48.5 kg det är nästan

50 kg är hälften av 100 kg och 100 kg är jättemycket så jag måste vara jättefet!

Detta följde med mig genom åren trots att jag nog egentligen var normalviktig.

Sen hamnade jag inom vuxen psykiatrin och blev ordinerad fler och fler mediciner, hade även p-spruta ett tag enbart för att slippa mensen och kilona inte smög sig på för det gick allt bra snabbt.

Omgivningen var snabb med sitt fördömande både personal och medpatienter var väldigt glada i att kommentera min vikt, allt från att ifrågasätta varje gång jag tänkte äta något som inte innehöll negativa kalorier typ ”skall du verkligen äta det där?” till rena förolämpningar ”Hej tjockis” ”Här kommer tjockisen” i olika variationer.

När jag var på utredning och fick min DAMP diagnos ville min pappa ta till vara på tillfället med läkare och när det gavs tillfälle till frågor (han kan ha skapat tillfället själv) säger han obesvärat ”VGG är ju kraftigt överviktig skulle du kunna skriva ut Zenical till henne?” jag trodde jag skulle gå i bitar, det står även noterat i mina papper att jag blev väldigt upprörd, för dels var det fel plats, jag hade precis fått en ny diagnos och var hjärtligt trött på att vikten alltid skulle dras upp i tid och otid.

Sen ville jag ju visst gå ner i vikt, men jag ville inte göra det genom att medicinera. Så det blev ett väldigt trist avslut på mötet.

Sen är det tydligen så att om du är överviktig spelar det inte så stor roll att du inte äter. Jag antar att du kan leva på dina reserver.

Jag fick träffa en dietist efter inte ha ätit någon fast föda på två veckor, hon ställde lite frågor.

Sen vägde hon mig och konstaterade ”Ja, du är ju fortfarande överviktig” vilket inte var helt motiverande för att börja äta igen får väl erkännas.

Jag träffade sen en vettig läkare som insåg vansinnet i min tunga, overksamma medinlista.

Hon satte sakta ut alla mediciner utom den mot hösnuva och ser man på kilogrammen bara rann av mig utan att jag ansträngde mig det bittersta. Sen blev jag lite halvrusig av viktnedgången och lade gradvis av med att äta  tills jag övergått till att leva på smaksatt mjölk och juice.

Under denna period bodde jag i en träningslägenhet som var del av ett ”behandlingshem” jag använder ordet i brist på annat för någon behandling erbjöd de banne mig inte och min erfarenhet av deras inställning var att om jag bara inte försökte dölja att jag inte åt, skulle de avfärda det som ett sätt att försöka söka uppmärksamhet och ignorera det hela, ”perfa” tänkte jag och åt mindre och mindre med allt större mellanrum, ett tag värmde jag mat i ugnen, petade i den tills den var kall då jag bestämde mig för att jag inte ville äta den eftersom den ju var kall. Jag var sen inlagd två veckor på avdelning i Lund för att börja med ett centralstimulerande preparat, under denna vistelse åt jag två gånger sammanlagt, jag struntade helt enkelt att gå till matsalen.

Ingen bekymrade sig dock nämnvärt om detta utom sista dagen då min läkare försökte få mig att äta en tallrik soppa som jag sysselsatte mig med utan att äta tills hon var tvungen att gå och jag kunde slänga eländet.

Tillbaka till träningslägenheten fortsatte jag att undvika mat, jag drack precis lagom med smaksatt mjölk och juice att jag undvek att trilla ihop i en liten hög. Mina sömnbesvär förvärrades ytterligare först kunde jag inte somna förrän framåt soluppgången vilket jag sen löste med att låta taklampan vara tänd, sen fungerade inte det i heller utan jag var vaken hela natten, hela morgonen och kunde med lite tur sova 3 timmar på eftermiddagen. Vikten rasade inte oväntat både stadigt och snabbt, jag träffade få människor på dagen och på nätterna satt jag uppe på nätet och chattade vilket inte blev helt billigt.

I lägenheten under mig bodde en yngre tjej som jag umgicks en del med, hon var knubbig men inte fet eller så, hon var nu nästa person som personalen inriktade sina viktpikar emot, hon fick inte ha lättmargarin på smörgåsen utan skulle ha mager mjukost med mager hårdost på. När hon sökte sig till personalen på grund av svåra smärtor i benet fick hon höra att  ”hon inte alls hade ont utan bara försökte få uppmärksamhet och om hon nu mot förmodan hade ont så var det ‘bara fettet som trängde på’”

Det visade sig senare att tjejen råkat ut för en blodpropp i benet!

Nej jag har inte en aning vad som menas med det eller hur den kvinnan fick sin sjuksköterskelegitimation,

om någon vet vad det handlar om, berätta gärna i kommentarena.

När jag inte ätit på en månad kom en i personalen faktiskt fram till mig och sa ”vi har märkt att du gått ner så mycket i vikt på sistone att vi börjar bli oroliga, har vi någon anledning till det?”

Jag log genast mitt soligaste leende och bedyrade att ”Nejdå, det är ingen fara” och kunde ostört fortsätta.

Det som var jobbigast var att jag inte kunde träffa mina föräldrar och inte låta dem hälsa på mig eftersom de inte skulle ge sig så enkelt och låta mig svälta i fred.

Så småningom blev mitt långvariga viktras för mycket även för de som var övertygade att min självsvält bara var uppmärksamhetssökande jag var nu inte egentligen underviktig inte enligt BMI i alla fall men jag hade krympt väldigt mycket och kunde trots att jag är en ”normalstor” vuxen kvinna använda kläder avsedda för 10-12 åringar, enda problemet var att de kunde bli lite korta i benen. Jag sov oerhört dåligt som nämnt innan och oavsett hur mycket kläder jag tog på mig frös jag konstant. Jag hamnade på samma avdelning jag varit på för att börja med centrastimulerande och alla utom läkaren var väldigt snabba med att skylla det faktum att jag inte åt på medicinen utan att bekymra sig det bittersta om jag slutat äta innan jag fick den insatt och hade inte ens varit diskret med det hela.

Det är klart att övervikt inte är nyttigt för hälsan men att väga alla som kommer till vårdcentralen har jag svårt att tro skulle vara till någon glädje, för mina erfarenheter har lärt mig att an går faktiskt inte ner i vikt bara för att man väger sig oftare, man blir inte mer motiverade att försöka nå en hälsosam vikt av ständiga kommentarer om sens vikt och moralkakor om hur bättre allting skulle bli bara man gick ner i vikt. Jag tror risken är alldeles för stor att det slår över då. Att man ruttnar på alltihop och antingen äter urskillningslöst vad man råkar få tag i eftersom man inte orkar ens tänka på vikten längre eller att man som jag till slut inte kan förmå sig att äta alls.

Läste en kommentar till inläggen jag hänvisar till ovan där någon upprört kläcker ur sig något i stil med att de minsann inte ”vill bidra med sina skattekronor till vård bara för att vederbörande tycker om att äta”

Hela tankegången är fel där, dels är det inte alls säkert att alla som inte har tillräckligt lågt BMI blir sjuka just av det.

Sen tycker väl de flesta om att äta? Är inte det någon slags överlevnads instinkt eller så? Inte att bli överviktig utan att faktiskkt tycka det är trevligt så an gör det tillräckligt ofta för att undvika bli sjuk av för lite näring.

Själv är jag inte alltid förtjust i att äta, relativt ofta önskar jag att man kunde slippa, men det är i mycket min komplicerade relation till mat som gör det, samt något mer jag inte kan sätta fingret på.

Äntligen!

tog jag mig samman och listade ut hur jag skulle få in min poll, posten som hör ihop med pollen finns här

Nu är det tidig morgon, vilket väl måste innebära att det är dags att sova?

Skall göra ett nytt försök.

Livet på landet

Just nu är vi hundvakter i lite mer lantlig miljö, jag sover i vardagsrummet i en enorm soffa som inte är så bekväm o man sitter ”normalt” med fötterna på golvet, men ytterst bekväm om man sitter som jag i skräddarställning, datorn får också plats och har sin lilla platta under sig för att inte bli för varm, det finns trevliga kuddar att gosa in sig med.

Det finns i huset 4 katter Laila, Ingo, Tessie och Yatzy samt en hund Daphne. Sen tillkommer nu Isis och Eskarina, det har gått väl än så länge med de katter som varit hemma vilket är alla utom Yatzy som bara dyker upp ibland med några veckors mellanrum.

Just ligger Laila, Eskarina och Isis i rummet och slappar visserligen på behörigt avstånd från varandra men de verkar avslappnade alla tre.

Jag sitter här och njuter visserligen är jag fortfarande trött och mosig eftersom jag sovit på tok för lite den sista tiden, jag är visserligen er förtjust i att bo i stan och alls inte mycket för att bo på landet, men att bo i hus, att sitta här när det är ljust ute och dag och alldeles underbart tyst, mina öron och min hjärna är så tacksamma över lugnet, inga skrikande barn, borrrande grannar eller tutande idioter utanför. egen soptunna i stället för ett soprum där folk slänger saker lite hipp som happ, alltför ofta på golvet eller allänt stinkande fel som använda blöjor bland tidningar, matrester överallt.

Vi kom hit igår kväll och vinkade av den husvagnssemestrande familjen vid 23:00 tiden de hade på grund av värmen bestämt sig för att köra till nattetid, de är på väg till legoland.

Lite kyligt är idag, mina fötter och framförallt händer är iskalla, skulle kanske klä på mig något mer, problemet är att jag har ju strumpor att sätta på mina kalla fötter men inget att värma händerna på, har ju inte direkt några vantar eller så med mig, te har jag druckit och till och med ätit frukost.

Insåg att i stället för att sitta och frysa kunde jag ju klä mig för dagen istället så nu jar jag på mig en grå och vit långärmad tröja med t-tröja ovanpå en vit med grönt tryck och texten VEGAN ANIMALS + EARTH + HEALTH, byxor i underlig längd och färg som jag inte vet vad den heter samt svar och grårandiga strumpor, mitt hår som blivit längre än vad jag vill ha det står i vanlig ordning rakt upp.

Seså jag läste att det är så populärt med modebloggar och nu har jag ju skriit om kläder :;-)

Skall strax äta lunch i form av mumsig sallad med babyspenat, avocado, majs, bönor, rödlök, couscous eller liknade och gott i.

Det är kyligt idag så vi skall packa upp, kanske tvätta lite lakan så att vi kan bädda rent innan vi åker för det är aldrig kul att behöva ta hand om sånt när man kommer hem från semestern.

Vi skall vara här i två veckor, sen skall vi packa in oss i vår lilla, lilla bil igen och styra kosan mot Skåne.

Arbetskonsulenten ringde häromveckan och berättade att hon inte haft någon som helst framgång i att hitta en OSA anställning till mig och att nu när det är sommar händer ingenting men att vi skall ha ett möte efter semestrarn. Jag har inga större förhoppningar direkt för sånt straffar sig alltid har det visat sig.

Vi har varit på Försäkringskassan och ansökt om bostadstillägg var och för sig, vi angav den andre some medboende eftersom de verkar ha gjort om sina blanketter och angett ”Syster” som relation, efter det har jag fått både brev och upprepade telefonsamtal, de har visserligen inte lyckats få tag i mig utan fått prata med Syster och dels har det varit det vanliga ifrågasättandet om min låga inkomst från mitt lilla extraknäck som assistent åt Bror på storhelger fastän vi har förklarat ett flertal gånger hur det hänger ihop och sen fick de ett nytt problem, ”Du har uppgett syster på blanketten här men i vårt internregister står ni som sambos” och Syster har fårr förklara ett flertal gånger att anledningen till att vi står som sambos är  utformingen på era blanketter vi har aldrig utgett oss för det.

Nu har vi tydligen fått för lite bostadstillägg de senaste 4 åren på grund av detta! Vi tycker egentligen att vi kunde få de pengarna retroaktivt då vi  uppgett rätt uppgifter och försökt vara så tydliga vi kunnat på deras blanketter ochn även pratat med dem om det när vi ansökt, fast det lär väl inte bli så, inte för hela tiden i alla fall, vilket är lite synd för 4 års retroaktivt hade kunnat bli en slant, som hade varit väldigt, väldigt välkommen.