Ingen glädje kvar

Just nu känns det som jag håller på att gå i bitar, fick ett mindre sammanbrott igår då allt jag ville göra var att sitta uppkrupen i soffan och gråta. Det är möjligt att jag är deprimerad jag har ingen lust med nånting, ingenting känns lockande, jag har ingen matlust, jag sover inte ordentligt.
Vad göra? Inte söka sig till sjukvården i alla fall, jag vill inte ha fler mediciner och vill inte bli inlagd för ingendera skulle vara till någon hjälp.
Här hade jag planerat att skriva ett lång inlägg om allt som tynger mig, varför jag inte skulle vara hjälpt av mer anti-depressiva eller varför det inte är lönt att lägga in sig även om det genom något under skulle finnas en ledig plats någonstans. Men jag orkar inte, jag har ingen lust med någonting, ingenting intresserar mig riktigt.
Det är möjligt att jag upprepar mig men det är ett kort inlägg så jag hoppas att det är OK för jag orkar inte ändra någonting.
Jag vill inte oroa någon, det är ingen fara för mitt liv eller fysiska hälsa, jag planerar inte att skada mig själv eller någonting åt det hållet. Jag kommer troligtvis att sitta här i soffan, gråta en skvätt mellan varven, förvisso kommer jag antagligen ha svårt att orka äta ordentligt, ha fortsatt svårt att sova och tillbringa massor med tid att surfa för försöka hitta något att skingra tankarna med om så bara för några minuter. Det är kanske inte helt bra men knappast någon katastrof heller.
Jag chattar däremot fortfarande gärna så om du kommer online och känner för att prata lite AddAnna så blir jag bara glad, det gäller egentligen alla DAMP tanterna men det är bara Anna jag har på min lista.

Katterna och jag

Sitter här i soffan med båda katterna, klockan är 4:16 och Syster sover nog, det gör i och för sig katterna med, Eskarina ligger bakom mig på soffryggen och Isis har gosat in sig mot mitt ben. Vi har druckit vin och färgat håret, jag har haft mer henna i mitt eftersom jag inte var nöjd med min egen färgning och Syster satsade på en brun nyans av mer kemikalisk variant.
Jag glömde att ta propavan men skall snart förflytta mig till sängen för om inte annat kan jag lösa korsord, lyssna på min iPod och mysa med mina gosiga täcken, har jag tur får jag även kattsällskap dock kommer det inte överens nog än för att båda skall kunna sova samtidigt i min säng.

Det där med nätreklam kan bli väldigt fel ibland, jag gjorde en google sökning i Eskiltuna kuriren efter en historia om en 4 åring som brutit benet i samband med avgipsning som jag läst en notis om i på http://www.doktorsguiden.se/ att söka på benbrott gav alldeles för många resultat så jag petade in 4-åring i sökfältet och gjorde om sökningen hittade fortfarande inte det jag var ute i men en snabb blick i högerkanten på skärmen fick mig att skratta högt för där hade en liten annons placerat sig.

Sponsrade länkar
4 åringar
Låga priser på 4 åringar
Fynda nu på Tradera!
Tradera.com

Är det ens lagligt?

Om jag hade pengar

Skulle vi köpa ett hus, jag avskyr att bo i lägenhet
Just nu spelar någon granne hög, hög musik, troligtvis de som bor ovanför oss de är inte kända för att bekymra sig om de stör grannarna, hög musik, väldigt mycket dunsade i golvet och ett tag hade de som vana att dammsuga klockan 3 på morgonen, när Syster försöker prata med dem förnekar de alltid att de är från dem de låter. Jag undrar hur ljudet av dammsugare som dras över golvet kan komma från någon annanstans än lägenheten ovanför? De är ju bara de som går på vårt tak så att säga.

Jag skulle vilja ha en handdator/telefon för vanlig kalender fungerar inte särskilt bra för mig, i alla fall inte särskilt länge, jag använder den flitigt i början men sen slutar det med att den ligger bortglömd och oälskad tillsammans med dammråttorna under min säng.

Syster har framfört att jag vill träffa en neuropsykiatriker till teamet hon är även inne på att försöka få en annan läkare till mig eftersom hon då fick veta att det finns en läkare på det psykteam jag tillhör som har specialkunskaper om ADHD och det är mest den biten jag behöver stöd med, inget ont om den läkare jag har nu men hon är inte så insatt i NPF.

Jag har nu fått åter rösten även om jag fortfarande hostar lite och är trött, det halsonda kommer och går.

Nu skall jag gå ut och pula lite i köket skall pröva med iPoden mot väsendet från grannarna och hoppas att det är tillräckligt, annars får det bli öronproppar och troligtvis även hörselkåpor men jag gillar inte att ha hörselkåpor om jag kan slippa mina stackars öron blir både varma och klämda i dem men ibland är det tvunget.

Google sökning

Jag roar mig ofta med att titta på min statistik och och tycker det är extra roande att se vad folk har skrivit i Google för att hitta hit idag gjorde ett intressant fynd. ”blogg nyköping kimberly dotter” kan detta vara mamma eller hur kom vederbörande upp med denna söksträng? Jag är nyfiken om du som hittade hit på det viset är kvar och läser får du gärna kommentera och stilla min nyfikenhet!
Jag kan förstå de tre första orden det skulle kunna vara vem som helst som vet vad jag heter och bor. Men ”dotter”?
Jag har inte skrivit om det, tror jag för jag utgår från att de flesta kan lista ut att jag är någons dotter
Jag är både trött och förvirrad idag så jag hoppas att jag inte uttrycker mig klumpigt här.
Det var även någon som hittat mig genom att söka på ”renbäddat” visserligen är det mysigt med en fräsch renbäddad säng men hur i hela världen hamnade de här efter den sökningen? Jag är helt säker på att jag aldrig skrivit om renbäddning eller någon form av bäddning faktiskt!

Jag har inte gjort särskilt mycket idag, bara plockat lite i köket, jag blir fort andfådd när jag försöker göra något och behöver sätta mig och vila.

Inatt sov jag! Jag somnade vid 1:00 tiden och klev motvilligt upp 11:30 efter att snoozat mobilen ungefär en halvtimme, jag har hittat en signal på mobilen som jag använder för väckning som inte är så plågsam för mina öron som den jag hade innan var. Min klockradio har gett upp, eller den fungerar men det går inte att ändra alarmtiden och jag har inte lust att stiga upp klockan 6:00 varje morgon eller ens bli väckt då.

Just nu tittar vi på House jag var för trött för att se det igår. Isis ligger och myser i Systers knä, Eskarina ligger antagligen på en kudde under skrivbordet, det är favoritplatsen just nu.

Tillagt:
Syster påpekade att det kunde varit någon som fått en dotter som de skriver om som de sökte efter! Syster är ett geni! Själv känner jag mig lite smådum som inte tänkte så långt, visste bara inte om det fanns fler Kimberlys här i Nyköping, finns en i Oxelösund har jag hört, vet ej om hon bloggar.
Mer tillägg:
Enligt Eniro är vi åtminstone 3 Kimberly i Nyköping *rodnar* så kan det gå när man tror att man är den enda.

Det där med sömn är inte lätt

Det blev ingen tidig kväll utan snarare tvärtom det blev ingen sömn alls! Jag gjorde flera försök men det ville sig inte och jag blir så rastlös och olycklig av att ligga när jag inte kan sova så jag gick upp igen efter ett tag, vid sjutiden gav jag upp för natten och skall försöka vara vaken idag och hoppas på bättre tur i kväll.
AddAnna dök upp på msn och undrade om jag inte somnat än och det hade jag ju inte
Vi pratade en stund och hon tipsade mig om denna post hos AtDeHyDi (jag var mycket förbryllad över hennes valda namn på bloggen i början, det tog mig pinsamt lång tid att utläsa vad det stod)

Tillbaka till sömnen eller bristen därpå när jag var liten sov jag bra, jag somnade lätt och snusade sedan sött natten igenom, jag vet inte riktigt när sömnen började bli svår, någonstans började jag läsa innan jag somnade och när jag gick på högstadiet var sömnen svårflörtad, det slutade oftast med att läste större delen av natten och somnade mellan 3 och 4 på morgonen för att sedan gå upp klockan sju och masa mig till den förhatliga skolan. Ibland somnade jag inte alls, jag kunde inte gå upp ur sängen för då störde jag resten av familjen så jag låg och våndades timme efter timme sömnlös i min säng, jag kände mig så ensam i nattens mörker så jag provade att lyssna på radio men det spelades för mycket musik och pratades för lite för att jag skulle vara nöjd. Jag förstår inte idag när jag ser tillbaka på den tiden hur jag klarade mig på så lite sömn.

Jag hamnade senare på BUP först avdelning och senare behandlingshem efter två tablettöverdoser, nätterna var en pina jag sökte mig till nattpersonalen men fick höra att jag ”måste försöka sova” vilket jag gjorde, men vad hjälpte det? Jag smög mig upp ibland och stod vid något fönster och tittade på mörkret utanför, tyvärr märkte nattpersonalen snabbt att jag var uppe och jag låg återigen och vred mig i sökan efter den svårfångade sömnen.

När jag flyttade in på behandligshem blev ingenting bättre men eftersom behandlingshem är lite öppnare än en låst avdelning och man kan ta in flera saker där så lindrad jag ofta min nattliga ångest under vaknätterna genom att ägna mig åt självskadehandlingar eller med andra ord jag skar mig i underarmarna med rakblad det var en ”överlevnadstaktik” jag använde mig av från det jag var 14 år gammal tills jag var nästan 30 år i större eller mindre uttsträckning så mina armar är något knöggliga. Vi hade en vakande nattpersonal men de var båda övertygade om att det bara var som jag försökte få uppmärksamhet typ så jag kunde hålla på ganska ostört fastän de ofta visste vad jag gjorde även när jag i brist på annat hämtade en kökskniv.

När jag blivit utskriven från behandlingshemmet och flyttat hem till mina föräldrar igen gjorde jag en sista vända på BUP då blev jag föreskriven Theralen till natten som sömnmedel, först i droppform och senare tabletter, det gick jag på flera år och det fungerade bra för mig.

Sen slutade jag med Theralen och lyckades klara sömnen hyfsat ändå, sen hamnade jag inom psykiatrin igen efter att ha flyttat hem till mina föräldrar efter två på Folkhögskola och när jag bara grät hos Arbetsförmedlingen hamnade jag efter diverse förvecklingar där igen.
Jag tillbringade sen de närmaste åren 1993-2000 nästan uteslutande på diverse psykavdelningar och behandlingshem, jag var tungt medicinerad och sömnen fungerade lite hipp som happ, tror jag minnet från de åren är något suddiga.
1999 fick jag min DAMP-diagnos och i mina journalpapper från behandlingshemmet står typ att ”patienten har ny diagnos men vi fortsätter som tidigare”
1999 var ett riktigt dåligt år för mig både min mormor och min farmor dog, jag försökte dränka mig och blev intagen enligt LPT då jag ruttnat på allt och den enda mening jag yttrade till psykiatern jag träffade efter min misslyckade dränkning var ”släpp ut mig jag skall ta livet av mig” jag upprätthöll denna något ensidiga linje när jag var uppe i Länsrätten (min stackars advokat måste ha känt att det var kört från början) så ni kan nog gissa hur det gick?

I alla fall kom det något gott med det hela, läkaren på avdelningen jag var inlagd tittade på min minst sagt massiva medicinlista och konstaterade att ”det här går inte du är ändå inte hjälpt av dem” så hon satte ut dem en efter en. lugnt och metodiskt och inte blev jag ett dyft sämre utan dem däremot blev jag piggare och mer alert.
När jag las in hade jag en medicinlista som var så omfattande att när jag träffade en ny sjuksköterska och hon läst igenom den var en vanlig reaktion att titta misstroget på mig och säga ”och du är vaken?”
När jag skrevs ute var det enda som stod på den koffein och antihistamin

Koffein som en förberedelse för att börja ta centralstimulerande medicin.
Jag skrevs in två veckor igen i januari 2000 efter att ha varit tillbaka på behandlingshemmet ett par månader för att börja med centralstimulerande det var en liten tablett som det stod präglat A på, det var inte ritalin utan den kallades helt käckt ”amfetamin” har aldrig hört talas om den sen.

Jag hade innan min LPT vistelse dragits med en betydande övervikt som omgivningen var väldigt glad i att påminna mig om och påpeka mig för i tid och otid, när medicinlistan nu krympts, krympte även jag.
Jag motionerade inte mer, jag ändrade inte mina matvanor jag bara slutade ta halva fass varje dag.

Jag fick många komplimanger för mina nya figur men jag var inte nöjd, jag bodde vid den här tiden i träningslägenhet och jag började hoppa över fler och fler måltider.
De två veckorna jag var på avdelning för att börja min nya medicinering vet jag att jag åt sammanlagt två gånger, jag visste att personalen inte skulle lägga sig i utan bara vifta bort det som ett sätt att ”söka uppmärksamhet” så jag bemödade mig inte ens om att gå till matsalen.

Jag var sen tillbaka i min lägenhet och lade helt av med att äta fast föda, jag livnärde mig på smaksatt mjölk (Gimmie från Skånemejeriena) och ibland något glas juice, min vikt rasade så klart av denna ”diet” jag hade svårt att sova jag var vaken hela nätterna och somnade som en klubbad oxe vid sex på morgonen då solen gick upp.
Då ringde de från personalen vid halvåtta för att påminna mig om att ta morgonmedicin.

Till slut kopplade jag och började sova med taklampan tänd, det fungerade ett par veckor eller så.
Jag fortsatte min ”diet” jag visste hur saker och ting fungerade så jag brydde mig inte om att ens försöka göra sken av att jag åt, inga problem. När jag hållit på en månad närmade sig en från personalen mig och frågade ”vi har märkt att du gått ner så mycket i vikt på sistone att vi börjar bli oroliga, har vi någon anledning till det?”
Varpå jag log mitt soligaste leende och sa ”nej då det är ingen fara”
Klart! Så var det problemet ur vägen
Jag fortsatte att leva på mjölk och juice, vikten rasade jag gick ner upp till ett kilo om dagen!
Sömnen däremot blev sämre och sämre, till slut satt jag uppe hela nätterna framför datorn och skaffade mig enorma telefonräkningar genom att surfa på nätet timme efter timme, där fick jag den mänskliga kontakt jag behövde för att orka ett tag till.
Sen var jag uppe hela förmiddagen och kunde med lite tur slumra till och sova 2-3 timmar på eftermiddagen.

Mina föräldrar ville ju så klart träffa mig, men jag tvärvägrade kontakt med dem under denna tid, innan hade jag åkt och hälsat på dem med jämna mellanrum och mamma hade kommit hem till mig. Men med sorg i hjärtat avvisade jag all sådan kontakt eftersom det hade satt mig i en situation där jag hade varit tvungen att faktiskt äta någonting annat än det jag levde på nu.

Mitt minne kajkade ihop totalt ifall du på kvällen hade frågat mig hur min dag varit och vad jag hade gjort hade jag inte kunnat svara det var alldeles blankt i huvudet.
Detta pågick i veckor, kanske månader mina minnen från den tiden är diffusa. Den läkare jag gick hos utanför behandlingshemmet (samma som fixat mina mediciner) var så orolig över mitt dåliga sovande att hon översåg med att jag inte åt, hon trodde att jag skulle börja äta självmant när jag var ”nöjd” med min vikt. Hon var rädd att jag skulle gå in i en psykos eller få ett epileptiskt anfall av ren sömnbrist.

Det blev en sjukhusvistelse till och någonstans började jag med propavan som jag äter än idag.
Tyvärr fick jag sluta med min ADHD medicin även om läkaren faktiskt lyssnade när jag sa att det inte var medicinen som gjorde att jag slutade äta var övriga personalkategorier snabba på att skylla det hela på att jag åt ett ”amfetaminpreparat” det var samma avdelning som jag varit på när medicinen sattes in att jag inte ätit innan jag började medicinera var det ingen som ville låtsas om.

Mina sömnbesvär går i vågor och även om det är kämpigt just nu med udda sömntider och sömnlösa nätter detta var den andra vaknatten på relativt kort tid så kan jag än så länge trösta mig med. ”du fixar det här, du har varit med om mycket, mycket värre sömnlöshet”

Jag är dessutom numera fri att stiga upp när sömnen inte kommer och behöver inte ligga och våndas timme efter timme i en säng som känns nästan som ett fängelse och numera kan jag surfa nätterna igenom utan att få en ohemul telefonräkning. jag klarade mig förresten från diverse ekonomiska otrevligheter på grund av obetalda räkningar genom ett läkarintyg där det stod att jag lidit av en depression som varit så djup att den räknats som en psykisk störning.

Jag lyckades efter ett par år få börja med centralstimulerande igen först ritalin men att ta medicin vid 14:00 varje dag är inte lätt att komma ihåg och kapselvarianten gick ur kroppen för snabbt på mig så det blev Concerta till sist som fungerar bra.

När natt blir dag

Ännu en alldeles för sen natt då jag somnade framåt morgonen vid sextiden, vaknade många timmar senare, det var mörkt ute och allt jag hörde var en flock flyttfåglar. Jag klev upp och gick upp för att titta på videoklockan förbryllad över mörkret utanför. Den visade 16:15 hoppsan! Det var den dagen det.
Har egentligen inte gjort någonting de timmar jag varit vaken, mest suttit vid datorn.
Chattade lite med AddAnna och det är ju alltid trevligt!
Vi var en sväng och handlade på ICA konstig dygnsrytm tillsammans med elak förkylning som triggar astman och det faktum att det är ganska kallt ute vilket inte mina luftrör gillar, gjorde att jag var alldeles slut när vi kom hem.
Då ligger ändå ICA ganska nära med andra ord är det inte lönt att gå till biblioteket för dit är det mycket längre att gå och med min nuvarande brist på ork skulle en promenad dit göra att jag var alldeles för trött för att sätta upp några böcker när jag väl kom dit.

Har ett nytt möte med herr Verksam på fredag, håll tummarna för att det leder till något vettigt, Syster har lovat att följa med mig.

Funderar på att försöka sova snart klockan är ”bara” 2:25 så det skulle nästan räknas som en tidig kväll numera.

När det låter för mycket

Igår var vi först hemma hos Systers pappa och styvmor, dessutom var Systers biologiska syster där med sin man och deras två barn, en flicka på sju år och en femårig pojke.
De har ett ganska litet hus och med ljud från först en tv apparat och sen två tillsammans med prat och skratt gjorde att jag var ganska matt redan där av alla ljuden och trängseln.
Vi åt middag och det fanns specialrätt till mig den lilla herbivoren
Sen åkte vi och skulle bowla, det var någonting jag inte råkat ut för innan, jag har visserligen bowlat förr men det här var ”disco bowling” så det spelades hög musik, först fick vi vänta eftersom den tävling som höll på när vi kom dragit ut på tiden. Så vi köpte fika och alla satte sig runt ett bord den höga musiken gjorde att mitt huvud kändes bedövat och jag kunde inte tänka en tanke för hela jag var så överväldigad av alla intryck att jag var inte riktigt där, utan på något vis avskild från dem som fanns runt omkring mig, jag var inte riktigt medveten om omvärlden och det blev inte ett dugg bättre när banorna blev lediga och vi efter att ha hämtat skor gick ner bland de andra bowlarna och de blinkande lamporna för att hitta ett lämpligt klot. Jag yrade runt med våra skor i en låda och Syster kappa över armen, att behöva trängas med andra människor jag inte kände på toppen av alla andra intryck gjorde att jag var på väg att smälta i hop i en liten pöl av förtvivlan och ”sensory overload” en kvinna som passerade mig råkade stöta till min arm vilket fick mig att obehärskat fick ur mig ett ”se dig för kärring” jag kände mig dum redan när jag hörde vad jag sa och jag är så tacksam att hon troligtvis inte hörde mig.

Sen bowlar jag som en kratta vilket inte gör saken bättre eftersom jag är en sån där som vill vara duktig alltid, jag hade kunnat hantera det bättre om omvärlden inte varit så sinnesfientlig.
När andra omgången äntligen tog slut (förutom allt annat elände så är jag en klen typ som alltid är för trött i armarna andra omgången när man bowlar för att riktigt kunna uppskatta den) så blinkande det genast upp ett nytt ”papper” med våra namn att fylla i på skärmen, som ni kanske har gissat så hade jag inte riktigt pejl på någonting och när det blinkade upp för 10 nya bowlingkast var jag färdig att börja gråta jag tänkte ”skall detta aldrig ta slut, det brukar bara vara två omgångar” förutom att som jag redan nämnt hade svårt med ljudnivån på grund av känsliga öron så skulle det bli svårt för min svaga röst att göra mig hörd och fråga någon av de andra om hur länge vi skulle spela egentligen.
Sen gick till min stora lättnad tiden ut och vi gick därifrån, när vi kom hem var vi inte riktigt överens hon tyckte att jag skulle försöka verka mer positiv för barnen kunde ju undra om jag såg ledsen ut och att om de sa till barnen att man spelar för att ha roligt inte för att vinna skulle min ledsna min förstöra det.
Jag blev både ledsen och upprörd, ledsen för att jag gjort så gott jag kunnat efter förutsättningarna och upprörd för att jag hade tittat på båda barnen när vi var där och de hade jätteroligt och min mindre glada min påverkade inte dem just då, så det kändes som hon försökte använda barnen som utpressningsmedel för att få mig att få dåligt samvete.
Sen visade det sig att det var hon och hennes syster som varit oroliga, vilket vi kom överens om att hon borde ha sagt med en gång.
Jag blev riktigt ledsen över detta och det satt kvar resten av kvällen, jag gjorde så gott jag kunde! Jag hade inte en aning om det var ”disco bowling” då kunde jag ha tagit med hörselskydd.
När jag sa att det kanske var bättre om jag inte följde med nästa gång, blev det fel först och Syster tyckte att det var svårt att ta upp saker med mig på grund av reaktioner som denna.
Men det var ärligt menat, det var inte ett försök att få henne att säga något i stil med ”det är klart du ska med” eller någonting åt det hållet. Utan bara att sätta sig i samma situation igen, där man plågats av ljud, trängsel och blinkande ljus men ändå på något sätt inte brutit ihop i ett hörn utan istället kämpat för att klara av det och inte springa därifrån i panik och sen få höra att man förstört för andra genom oroa dem genom att vara olycklig känns inte som något jag vill göra igen i brådrasket.
Vi har pratat igenom det och det känns något bättre nu, jag önskar bara att jag kunde förklara bättre hur svår och plågsam en sådan situation är för mig.
Natten var lång och sömnlös jag somnade inte förrän vid sjutiden i morse.

Ur led är tiden

Vi jobbar på att få ordning på dygnsrytmen så vi gick båda och la oss klockan 3:20 i morse, tyvärr fungerade det inte helt för mig och jag somnade inte förrän ungefär 5:30 vi hade planerat att gå upp vid 12:00 det blev 20 minuter tidigare på grund av borrande granne. Ätit litet frukost och sen återvände Syster till sängen för hon har något grymt ont i sin axel och har svårt att bara hålla en pocketbok, själv har jag ont i båda axlarna men inte fullt lika illa.
I alla fall Syster tittade ut genom fönstret innan hon återvände till sängen och konstaterade att det utanför på gården står två polisbilar och en ambulans, så nu undrar vi vad som har hänt, vi hoppas att ingen blivit alltför illa skadad, har öppnat SN (Södermanlands Nyheter) i en flik som jag skall refresha med jämna mellanrum för att se om något dyker upp.
För bara någon månad sen var det en yngling som på något vis föll ut från balkongen på sjätte våningen i något av de närmaste husen med 30-40 barn och ungdomar som vittnen, vi var inte hemma när det hände utan satt på tåget då, men blev förbryllade över de tända ljusen på gångvägen när vi kom hem, men hittade förklaringen i SN, ynglingen överlevde själva fallet men avled senare på sjukhus av sina skador.
Hoppas att det inte är lika allvarligt denna gång, två polisbilar är dock inte särskilt uppmuntrande för det hoppet.

Vi skall iväg och bowla idag, hoppas axlarna inte blir alltför ledsna av det, men först skall vi hem till Systers pappa och styvmor och äta middag, det blir specialgryta för veganen som jag har ätit innan och vet är ytterst delikat!
När jag precis blivit vegetarian (jo jag började mjukt ) för fyra år sen hade det gjorts fiskgryta till mig, tanken var god och jag blev väldigt glad över det, men som tur var hade jag stannat hemma den dagen på grund av ett missförstånd så jag slapp förklara att ”tack men nej tack, fisk är inte en grönsak” sen kunde Syster senare lite smidigt lägga fram att jag nu ”inte heller åt fisk” det är en del som kallar sig vegetarianer och äter fisk, de blir ofta upprörda när man påpekar att de inte borde kalla sig det när det äter fisk och visst man kan tycka att det inte angår någon annan, men det vattnar ur begreppet och förvirrar omnisarna (Omnivore=allätare) och det blir lite enahanda i längden att förklara att nej jag äter inte fisk, det ingår inte i en vegetarisk kost. Fast jag måste säga att en av de mer udda frågorna jag fått angående mitt kostval var från en sjuksköterska jag gick hos för samtal en period.
SSK: Kan du äta potatis?
VGG: Ummm ja, hurså?
SSK: Jo, jag tänkte bara… potatismos är ju så gott!
VGG:….
Jag blev aldrig riktigt klok på hur hon resonerade där, potatismos är visserligen väldigt gott, man kan även göra veganskt potatismos även om när denna konversation utspelade sig var jag fortfarande lacto-ovo vegetarian.

*refreshar SN* fortfarande inget om vad som har hänt här utanför *går och tittar ut genom fönstret* där står fortfarande en polisbil ambulansen och den andra polisbilen har dock åkt.

Hittade en intressant hemsida på engelska igår om NPF det är en organisation som kallas danda som jag tycker verkar vara intressant.

Skulle kanske ägna en stund åt att snitsa till bloggen jag är inte fullt nöjd med hur den ser ut just nu.

Läkarbesök

Så vi åkte till vårdcentralen idag och jag fick träffa en läkare som var trevlig men använde för mycket rakvatten, både Syster och jag får lätt astma problem av sådant, men det gick hyfsat ändå.
Han lyssnade på mina lungor, tittade mig i öron och hals och beställde snabbsänka, när de skulle ta blod ville mitt finger inte alls släppa ifrån sig särskilt mycket blod så vi fick jobba hårt båda två för den lilla skvätt som behövdes.
Resultatet? Sänkan låg bra, lungorna lät bra, öronen såg bra ut och det fanns en viss rodnad i halsen. Slutsatsen blev virusinfektion eller med andra ord inget annat att göra än att lida och vänta på bättre tider.
Jag blåste även i PEF-mätare och kom upp i 600! Mycket skumt så bra brukar jag aldrig blåsa hur kan jag då känna mig och låta så tungandad? Det är sant mysterium.
Syster fick sköta det mesta pratande för att skona min hals och för att det är så svårt att höra vad jag försöker säga just nu.

Syster har nu varit på Karlssons och ordnat så att jag har både en vänster och en högersko av mina nya fina röda, veganska kängor, i stället för två vänsterskor som jag hade innan. Här är en bild på dem! Så lycklig är jag över dem och jag skall nog klara mig med dem i vinter om jag bara använder tjockare strumpor om det blir riktig vinter denna gång.

Det går framåt på kattfronten och damerna kommer bättre och bättre överens, de kan vara hyfsat avslappnade även om den andre är nära och de leker en hel del genom att turas om att jaga varandra.

Eskarina och Isis

Nu börjar det närma sig slutet på året med både Jul och Nyår, julen har blivit lättare allteftersom tiden går.
Anledningen till att julen är jobbig har skrivit innan om här
Sen kommer nyår och det är en högtid som är jobbig för många djur som AddAnna skriver om här även för människor kan det vara jobbigt jag blir visserligen inte rädd på samma sätt som till exempel en hund blir eftersom jag vet vad det är som låter och att det inte är farligt, inte för mig som sitter inne i alla fall, sen är det en del som glömmer att det kan bli farligt och att raketer och smällare är olämpliga leksaker, men bortsett från det.
Det eviga smällandet tär på mig, jag rycker till och försöker skydda mina plågade öron, visserligen har jag både öronproppar och hörselskydd men det hjälper inte helt och det blir jobbigt i längden att använda dem, öronpropparna ger en obehaglig känsla i öronen på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara och hörselkåporna är varma och klämmer och skaver mot öronen. Vi provade att fira en nyårsafton här, det slutade att jag satt i soffan med tårarna i ögonen och ryckte till vid varje smällare och raket färdig att bryta ihop totalt och Eskarina gömde sig under möblerna.
För att göra det ännu roligare så precis utanför vår balkong avfyras det största i fyrverkeriet (antal antar jag) förutom det kommunen anordnar folk kommer tydligen hit från hela Nyköping för att titta på det, synd att vi inte visste det innan vi flyttade in i just det här huset.

De långa knivarnas natt

Eller några knivar hade vi inte men det var en väldigt lång natt, Syster skrev tenta och jag tassade runt och småkved eftersom jag hade så ont i magen, jag försökte sova med jämna mellanrum men smärtan i nedre delen av nedre delen av magen gjorde det omöjligt att ligga några längre stunder. Nu var det länge sen jag läste anatomi men smärtan var lokaliserad där jag antar att mina äggstockar finns, mens må inte vara sjukdom men det kan vara ack så plågsamt ändå. Många toabesök blev det också, sen mellan varven försökte jag prata med Syster genom att kraxa med den lilla röst jag har kvar, jag undrar hur länge till den räcker, jag får väl erkänna att jag blir lite fascinerade och sugen på att prova hur länge jag kan prata innan rösten helt försvinner… Ja, jag vet det är inte en helt smart plan, men ändå!

Somnade vid 9 snåret och klev upp ungefär 14:30, ja jamensan bra dygnsrytm jag har, Syster somnade vid 11 snåret och sa när jag var inne hos henne tidigare att hon skall gå upp vid 20:00 så vi hinner umgås lite innan jag förhoppningsvis skall sova hoppas kan man ju alltid.

Sen blir det antagligen att träffa doktorn imorgon för min onda hals, något jag inte ser fram emot, jag avskyr att träffa läkare och kan inte riktigt se vad de kan göra åt det faktum att jag är fasligt hes! Jag menar jag hostar knappt längre, jag bara låter illa när jag försöker prata.

Jag har inte gjort ett dyft idag, har inte ens orkat äta något utan bara suttit här vid datorn i min pyjamas och slappat, jag skulle kanske försöka hitta något att äta, även om jag behöver och vill gå ner i vikt är inte det här den bästa metoden.