Hur lite sömn fungerar?

Vaknade 7:33 med ont i magen och kan nu inte somna om. 7:33 är nu inte alls onormalt tidigt att vakna förutsatt att man inte som jag gjorde i morse somnade vid sextiden.

Jag är ganska säker på att 1½ timme är för lite för att räknas som acceptabel nattsömn!
Jag har sovit lite i flera veckor nu, jag äter dessutom ganska dåligt igår drack jag 2 glas o´boy gjord på sojamjölk, åt en tunnbrödsmacka med vegansk mjukost och falaffel, en skål blåbärssojaglass och drack något glas saft och ett litet glas sojamjölk för övrigt drack jag vatten kan ha druckit en kopp te också men jag är osäker där. Strålande matvanor, eller hur?

Annars ägnar jag dagarna åt att städa, spela Nintendo, titta på tv och gråta. Ibland orkar jag även läsa lite.
Idag skall jag till landstinget igen och undervisa datoranvändning får skjuts av syster, kan nog vara bra att komma ut lite.

Syster mår inte heller något bra just nu så det är ganska dystert härhemma. Ja för oss tvåfotingar i alla fall, katterna är som vanligt glada och fyllda med energi. De som säger att det är viktigt att aktivera sina innekatter hade helt klart inte våra damer i åtanke, de behöver inte aktiveras för de är alldeles för upptagna att leka, jaga och slåss för att ha tid med sånt

Jag skulle verkligen må mycket bättre om jag hade stadiga rutiner i mitt liv, tyvärr är jag urkass på att skapa sådana. Så just nu är det mesta ganska dimaktigt utan några egentliga hållpunkter.

Jag har inte hört ett ljud från kvinnan som skulle hjälpa mig att få en OSA sen jobbet jag hade på gång i mitten av september inte blev av eftersom rektorn bestämde sig för att hon inte behövde någon hjälp egentligen efter att ha träffat mig då det verkade lättare att göra allt det där jag skulle få göra själv än att handleda mig. Partikamraten som jag hjälper med datoranvändning på landstinget ringde upp henne i början av oktober för att berätta vilken hjälp han hade av mig och mina kunskaper för att ge henne lite mer att använda när hon letade anställning åt mig. Hon blev skitsur och avig inte bara det att hon inte ville diskutera mig med en utomstående hon förstod i överhuvudtaget inte varför hon blev uppringd och lät skitirriterad när jag fick henne på tråden och skulle förklara, med min telefonskräck var det mer än jag klarade av att hantera så jag gav tillbaka luren ganska omgående, hon avslutade samtalet med partikamraten med att säga att hon hade någonting på gång och att hon skulle höra av sig till mig den 13 OKTOBER. Jepp har inte hört något än och jag har inga missade samtal från henne på min mobil som hon och det har inte kommit några mail på avvägar till junkmaillådan eftersom jag har kollat den.
Så jag är både ledsen och besviken och mina förhoppningar om att få någon verklig hjälp från det hållet är nere på noll.

Lite positivt men mest ledsamheter

Min jacka har kommit från Cellbes en skidjacka och jag är så nöjd! Den är bekväm, den ser cool ut, den är varm och har massor med praktiska fickor, det verkar även finnas reflexer på den och huvan kan skydda även ansiktet som jag brukar få ont i när det är kallt. Jag har nya, snygga, varma vantar, en ny mössa och idag köpte vi nya vinterkängor på ÖB, de är ganska höga, har kardborrband och reflexer. Jag tycker fortfarande ming gamla kängor är jättesnygga och de är fortfarande i gott skick. Men snörningen fungerar sådär för mig, visst kan jag knyta rosetter men de bliir inte så hållbara, så antingen får jag knyta om dem var femte minut eller så får jag göra en dubbelknut av rosetterna vilket fungerar riktigt bra tills jag skall ta av mig dem det vill säga och det ofta slutar med att jag får till värre knutar när jag skall knyta upp dem som jag inte alltid kan få upp själv. Mina gamla kängor kommer att åka med Mamma ner till Skåne när hon varit här på besök om några veckor för att få ett nytt hem hos min brors fästmö!

Annars är det mest elände jag gråter ofta och känner mig nedstämd. Jag vill helst bara sitta i soffan, leka på Internet och/eller spela Pokémon. Sömn och mat känns inte så viktigt.

Jag försöker inte gå ner i vikt genom att inte äta även om det kan vara en effektiv men inte särskilt långsiktig metod det är bara att jag helst inte vill äta, ingenting känns särskilt lockande.
Jag vet dock att det inte håller i längden, men helst av allt vill jag bara ha min vattenflaska just nu och även om det är bra att dricka vatten så är det inte så bra om det är enda man får i sig.

Jag har lyckats äta tunnbröd med falaffel några gånger och sojaglass med banan, jordnötssmör och chokladssås men även det är kämpigt, just nu sitter jag och försöker peta i mig lite russin och torkade bananer och dricka ett glas o’boy till det går trögt, detta är annars storfavoriter hos mig.

Jag sover fortfarande utan sömntabletter, problemet är att jag inte har ork att gå och lägga utan jag sitter uppe långt fram på morgonen tills jag motvilligt går och lägger, sen går insomnadet bra och jag sover ett par timmar tills jag vaknar igen altid oväntat tidigt och går upp eftersom jag inte kan sova mer, det är nog in katastrofalt rent timmässigt men jag känner i kroppen att jag nog borde sova mer, men det går bara inte just nu.

Snart är det först Fars dag och sen är det dags för julhelg, jag får ångestklumpar i magen av både dessa högtider. Min sorg efter Pappa är fortfarande som ett sår som inte ens börjat läka, jag har enorma skuldkänslor för saker som rör tiden runt hans död. Jag skulle med andra ord behöva få prata om min sorg med någon form av proffs men var hittar man ett sånt?

Som ett brev på posten

Eller inte ”som” det var verkligen ett brev, som kom idag. Från Habiliteringen, jag öppnade spänt kuvertet och plockade ut lappen som låg i

”Hej Kimberly
Vi har efter bedömingssamtalet beslutat att sätta upp dig på väntelistan för utredning. Har du några frågor är du välkommen att ringa mig på xxxx-xx xx xx

Med vänlig hälsning
Psykologen”

OMG WTF BBQ! Det rör på sig, jag menar jag vet att väntelistan är grymt lång, men jag är i alla fall med på den!

Nu skall jag stänga ner datorn, spela lite Pokêmon och sen gå och lägga mig på sömntablett spikmatta.

Konferens på Syninge kursgård

Tidigt uppe, sent i säng gjorde morgonen förvirrad. Yrade runt med sista packningen, tänkte ta morgonmedicin men ville inte ta tabletter med varm dryck, tänkte göra det enkelt för mig och bara stoppa ner en burk Concerta, men så jag tänkte att jag borde dela i en liten dagsdosett så att jag fick med mig den där eländiga zoloften också, det hela slutade att med att jag glömde både att ta med mig morgonmedicin och att ta med mig någon för imorgon, så här sitter jag uppvarvad som få och undrar hur tusan jag skall kunna sitta still i morgon och lyssna!

Ibland är ljud lättare att klara av när man vet vad som orsakar dem, när vi satt i konferensrummet hörde jag ett underligt ljud, det var mycket lättare att stå ut med när jag insåg att det kom från personen som satt brevid mig, han är blind och antecknade i punktskrift, faktiskt var det ganska fascinerade jag har visserligen sett punktskrift, känt på den och konstaterat för mig själv att om jag någonsin blir beroende av att lära mig sådan får jag öva upp känseln i fingertopparna om jag skall ha någon chans att reda ut det. Men jag har aldrig sett någon skriva den för hand, han hade en metallklämma som det satt fast ett papper i, i den övre delen var det hål och som ”penna” hade en vass spets med handtag.

Vilket fick mig att fundera vidare, ibland får man frågan när folk vill vara filosofiska eller nåt om man skulle välja att vara blind eller döv. Jag förstår inte riktigt poängen med det hela, jag menar hur stor är chansen att man någonsin får välja vilket sinne man skall förlora.
”Nu får du välja, skall vi rädda din syn eller din hörsel?” alternativt ”Nu måste du välja antingen pajar vi din syn eller din hörsel”?
I vilket fall som helst så får det bli döv för jag tror jag har mycket bättre förutsättningar att lära mig teckenspråk än punktskrift och jag är redan olycksbenägen på grund av taskig grov- och finmotorik så jag skulle nog inte bli långlivad om jag dessutom inte såg någonting.

Vi har tagit med lite nödkost men till min oförställda glädje har köket svängt ihop två mål mumsig veganmat, veganska kakor till fikat och ett vackert och gott fruktfat som jag år när de andra åt ostbricka, så jag har stora förhoppningar att maten i morgon blir lika bra.

Sömn, pengar och vantar

Det löser sig med hyran, med det är inte FKs förtjänst. Den saken är klar.

Som jag skrivit om ett par gånger nu sover jag numera utan sömntabletter med hjälp av spikmatta i stället.
Det är underbart, däremot sover jag mycket mindre numera. Syster uttryckte oro för att jag sover för lite häromnatten. Först förstod jag inte alls vad hon menade, sen när hon förklarat vet jag fortfarande inte om jag verkligen sover för lite men förståt hur hon menar. Ingen av oss har någon dygnsrytm att tala om just nu.
Men i alla fall, jag är uppe när hon går och lägger sig på morgonen och är uppe igen när hon kommer upp, i natt somnande jag mellan 4:00 och 4:30 (jag vet för 4:30 ringde mobilen för dags att rulla av spikmattan)sen vaknade jag först 9:30 och tänkte att OK 5 timmar är lite lite, lyckades slumra till igen och gav upp någon gång mellan 10:30 och 10:50 det är inte sådär jättemycket, men vem vet det kanske kan fungera. Får helt enkelt se hur det går.

Köpte nya vantar igår av den varmare sorten, hade ett par jättehäftiga rosa innan som jag stordiggar men de är storlek 13-14 år och de är en aning trånga, vilket gör dem mindre varma och eftersom mina händer redan börjat få köldeksem känns de jobbigt med vantar som sitter åt men när vi handlade dem hittade vi bara stickade vantar i vuxenstorlek som inte hade en chans att hålla mina stackars isbitar till händer tillräckligt varma.
Köpte även en ny mössa och skall skicka efter en jättehäftig skidjacka från Cellbes, kan behövas för jag fryser och har dåligt med varma ytterkläder.

I helgen skall vi på konferens på Syninge det skall bli spännande men antagligen väldigt tröttande.

Inget är som väntans tider

Efter samtalet förra veckan fick jag veta att jag skulle få besked om det blir någon utredning eller inte inom två veckor, så idag dyker det upp ett mail i inkorgen från Habiliteringen

”Hej Kimberly

Det kommer dröja ytterligare 3 veckor innan du får besked om ev utredning. Jag mailar dig igen så fort jag har besked.
Vänliga hälsningar Psykologen

Vilket jag antar innebär att det blir minst 5 veckors väntan från samtalet räknat och efter den tiden kan jag fortfarande nekas utredning. Skulle det sedan bli ett ”ja” är väntetiden någonstans mellan ½ till 1 år vilket mina erfarenheter av vården säger mig egentligen betyder mins 1½ år.
Vintern är här, en del kallar det nog höst, men jag fryser så mycket att vinter känns som ett bättre ord. Skall leta reda på en tjockare tröja sen och se om jag kan skaffa lite mer kläder eftersom jag kör lager på lager.
Det drar från våra fönster så hela lägenheten och i synnerhet mitt sovrum är grymt kalla.
Jag fryser alltså inomhus så att jag har ont i kroppen av det, inget kul alls. Vantar är ett måste så fort jag skall utanför dörren eftersom jag får köldeksem på händerna annars men det gäller att hitta några vantar som är varma nog.
Jag tycker inte alls om vintern det är mörkt, kallt och eländigt. Sen när snön och isen kommer är det svårt för mig att ta mig fram, jag trillar omkull och slår händer och knän minst ett par gånger varje snösäsong, jag fryser som sagt även om jag byltar på mig. Jag hatar  dubbdäck för de låter mycket värre än vanliga däck och gör det outhärdligt att gå vid trafikerade vägar

Sen kommer jul och nyår. Julen är fortfarande inte lika rolig som den en gång var sen Pappa dog på juldagen 2003. Nyår är outhärdligt eller snarare tiden däromkring hade det bara smällt av raketer och smällare då hade jag väl inte klagat, men nu börjar det i november och fortsätter tillmars.
Faktiskt var det någon som började redan häromdagen. Jag satt plågad av de höga ljuden och muttrade för mig själv ”men, vad fan, kan ni inte åtminstone vänta till november som normala människor?
”Mitt i detta började någon granne borra i betongväggen vilket fick mig att ilska hojta ”sluta  borra dumma grannjävel” tyvärr hade detta ingen större effekt.

Håll förresten tummarna för att det löser sig med hyran denna månad. Syster har precis ansökt om att få icke tidsbestämd sjukersättning (heter det väl nu för tiden?) i alla fall, vi hade nyligen innan hennes ansökan gjort ansökan om bostadstillägg och skickat in alla papper de ville ha men nu dröjde hennes ansökan eftersom hon först skulle ha ett möte med psyk och FK för underlag till det hela, men det försenas p g a FKs handläggare hade förhinder. Så den nya ansökan kommer lite för sent. så att det enligt deras register kan komma att inte finnas någon sjukersättning att ”matcha” bostadstillägget, så det blir avslag. Vilket meddelas två veckor innan hyran skall betalas! FK kräver en ny ansökan med nya papper eftersom de inte har kvar de gamla och för att ”hennes inkomster kan ha ändrats, t ex kan hyran ha höjts” förvissa brukar hyran höjas med jämna mellanrum men den förra ansökan är inte gammal och ärligt talat, hur ofta får man hyreshöjning i typ oktober? Januari är väl en mycket troligare kandidat för hyreshöjning? Det har faktiskt inte varit någon sådan sen sist de fick en ansökan.

Otäcka tv-program

Vi tittar på Criminal Minds just nu. Ett avsnitt vi spelade in häromdagen, jag koncentrar mig mest på datorn men sneglar samtidigt försiktigt på tvn, jag vill gärna se hur det går, men är egentligen lite väl otäckt för mig.

Jag har börjat följa det igen, jag gillar personerna i serien men vet inte hur länge jag kan fortsätta följa det, det är som sagt  lite för otäckt för mig. Våldsinslagen är lite väl detaljerade och många och jag som brukade kunna titta på hur mycket skräckfilmer som helst.

Grupparbeten och popularitet

Jag hatar grupparbeten, än idag ryser jag när jag är någonstans och hör orden ”så delar vi upp oss i grupper” jag gillar inte grupparbeten av många skäl, dels är jag ingen ”gruppmänniska” sen har jag varit impopulär större delen av mitt liv.

Det började på lågstadiet, vi skulle jobba mycket två och två. Jag hamnade alltid med samma tjej som inte helt stod högt i kurs. Vi ogillade varandra skarpt. Det underlättades knappast av att vi båda visste att anledningen till att vi jobbade tillsammans var att vi inte hade något val då ingen annan ville vara med oss, vi var liksom bottenskrapet i klassen.

Jag var med i scouterna mycket längre än jag ville eftersom Mamma satte stopp när jag ville sluta eftersom jag ”var tvungen att ha någon fritidsaktivitet” varför vet jag inte. När jag tog upp det långt senare med Mamma sa hon förvånat ”Men du trivdes ju sen och fortsatte” vilket inte stämmer, jo, jag fortsatte och försökte göra det bästa av eländet. Anledningen till att jag fortsatte var att jag inte kände att jag hade något val eftersom Mamma redan sagt en gång att jag var tvungen att vara med i scouterna!

Även där skulle det göras saker två och två, vid ett tillfälle när vi var ganska små, brast flickan jag blivit ihopparad med i gråt för att hon var tvungen att vara med mig. När hon blev förmanad för detta sa hon att det var för att hon ”alltid var tvungen att jobba med mig i skolan” vilket var lögn och förbannad dikt. Jag sprang därifrån för att få gråta i fred och försökte sedan dess försöka lägga fram att jag kunde jobba själv när det blev dags att jobba i par eller grupp.  Hade ingen större framgång där.

På hemkunskapen på högstadiet skulle vi jobba i grupper om 4 personer, vi var dock inte tillräckligt många för att det skulle räcka hela vägen, utan vi blev två stycken över. Killen jag hamnade med grät i alla fall inte och de lektionerna blev de enda gångerna under veckan jag kunde vistas i hans närhet utan att vara rädd att han skulle slå mig. Så det funkade ju, hemkunskap var ändå inte direkt något ämne jag gillade.

Jag tillhör fortfarande inte direkt de populära även om folk sällan är direkt elaka nuförtiden. Jag är den där lite udda typen som för det mesta sitter i ett hörn och inte säger mycket, kanske spelar jag Nintendo eller har datorn med mig.

Syster är däremot social som få och pratar med alla och knyter kontakter till höger och vänster, men hon är noga att ha med mig också vilket gör att jag inte försvinner in i väggen och glöms bort.

Dygnsrytm vad är det?

Jag hittade glasögonen till slut, de låg på diskbänken. Nu sitter jag här och funderar lite löst på att gå och lägga mig. Har satt på tvn och tittar på Animal Planet, Djurpolisen är alltid ett säkert kort, den är i Phoenix denna gång.

Det är dock ganska deprimerande när man ser hur en del behandlar sina djur, just nu är det vå hundar som dött av blodförlust efter massivt fästingangrepp. Fästingar är göräckliga men det spelar ingen roll, har man djur får man lösa det på något sätt.

Scientologtrollet har skrivit en bok som heter ADHD&Piller där det hävdas att

”Den här boken handlar om den påhittade funktionsstörningen i hjärnan, ADHD, och om de obefintliga vetenskapliga bevisen för att barnens uppförande skulle bero på fel i deras hjärnor.”

Men nu undrar jag, vi vuxna då? Vi som växt upp odiagnostiserade och omedicinerade utan att komma över denna ”påhittade” funktionsstörning? Hur fungerar det? Är vi bara allmänt korkade? Eller hur var det nu?

Ensamhet och minnen

Syster är borta över helgen på kvinnokonferens. Jag sitter just nu i soffan och försöker vara VÄLDIGT tyst och låtsas att jag inte finns, inte just här i allla fall. Det ringde på dörren för någon minut sen, jag väntar inte besök och känner mig inte social nog att handskas med oväntat besök. Så jag öppnar inte, jag vågar knappt röra mig och andas försiktigt för att även om det bara ringde på en gång hur vet jag om person(en) vid dörren är kvar eller inte?

Hur länge väntar folk i allmänhet? Hade Syster varit hemma hade hon öppnat och löst situationen.

Jag har plockat lite och sedan tagit en dusch och rena kläder, problemet är nu att jag inte la på minnet var tusan jag la mina glasögon och nu hittar jag dem inte. Leta rätt på saker är aldrig någon av mina starkare sidor, och det underlättas inte av att jag tillhör dem som skulle behöva mina glasögon för att hitta mina glasögon.

Nu undrar kanske någon varför jag om jag nu är så beroende av mina glasögon inte ansträngde mig för att lägga någonstans där jag skulle hitta dem igen. Svaret är helt enkelt, att det undrar jag också men det hjälper mig inte just nu.

När jag plockade  innan funderade lite på det här med ensamhet och minnen.

Jag funderade även på annat, men inte nog med att mitt ”train of thougth” ibland spårar ur, ibland  försvinner det i fjärran och tar även med sig rälsen för säkerhets skull. Vilket gör mig lätt förvirrad  och irriterad eftersom jag skulle vilja återknyta till det men nu inte ens kan hitta det.

Jag har en hel del tråkiga minnen i mitt liv, långa perioder då mitt varit både ensamt och tomt på mening och innehåll. Men större delen av tiden tänker jag inte på det, av den enkla anledningen att mitt minne inte är bra på långtidsförvaring och de mesta minnen är suddiga och svårtydda.

Åren på behandlingshem är extra suddiga, förutom den suddighet som naturligt drabbar mina minnen när de är några år gamla, så hjälper inte de faktum att större delen av den här perioden var jag antingen tungt medicinerad, djupt deprimerad, påverkad av självsvält och vissa perioder någon kombination av detta.

Jag var enormt ensam under denna period, jag kände mig tvungen att isolera mig från mina föräldrar under det sista året eller så, jag kunde varken besöka dem eller låta dem besöka mig eftersom det skulle betyda att jag skulle behöva äta, de skulle inte backa  undan och låta mig hållas även om jag skrek och gormade en stund och smällde i några dörrar och tanken på att äta var mer än jag klarade av. Jag hade min juice om min smaksatta mjölk och kunde inte se varför jag någonsin skulle behöva få i mig någonting annat. Så stor var min skräck för detta att jag föredrog min ensamhet, jag pratade med mig själv under denna period (jag pratar fortfarande med mig själv men det är ändå annorlunda) inte så mycket för att jag hade något att säga mig själv utan mer för att kontrollera att jag fortfarande faktiskt fanns och kom ihåg hur man gjorde när man pratade.

Ungarna i området tycker att Syster och jag är ganska intressanta typer och kommer emellanåt fram till oss med en hel drös frågor. De kommenterar att vi båda har gått ner i vikt, de undrar om vi möjligtvis är tvillingar. Det har även undrats om jag möjligen är kille. Sist sa de brutalt ärliga barnen att de inte tyckte att jag var tjock nu utan ”normal” själv tycker jag att jag är enormt tjock även om det faktiskt inte alltid syns på bild.

Redo att hugga in på maten

Jag har enorm fobi för getingar, bin, humlor  ja i stort sett alla randiga , flygande insekter men är man bara rätt klädd kan även jag tänka mig att försiktigt närma mig en bikupa.

Klädd för biskötsel

Om ni tycker att overallen ovan verkar lite fel i storlek, kan det bero på att den tillhör min lillebror som är minst 24cm längre än mig (jag har inte koll på exakt hur lång jag själv är, kort när jag står brevid min bror är allt jag vet)